en fix idé
Ibland får jag en fix idé.
Typ som när min syrra frågade mig hur många konserter jag varit på och jag gjorde ett fullkomligt register (okej, egentligen tre. Ett uppdelat per band, ett per vilken sorts spelning, ett kronologiskt) från och med jag var på Allsång på Skansen första gången 2007 och såg Salem Al Fakir. Fortfarande helt uppdaterat fram till idag. Typ som häromdagen när jag ville ha med en bild på Tyler i ett inlägg och det hela slutade med att jag gick igenom hela hans instagram. Typ som när jag insåg att alla affischer och artiklar på mina väggar var helt osymmetriska och tog ner exakt allt och arrangerade om det. Typ som när jag fick för mig att jag ska vika fåglar av varenda färgglatt kuvert jag öppnar på jobbet. Det är liksom inte kreativa grejer utan organisatoriska med bara en hint av tvångstankar.
För några dagar sedan fick jag för mig att jag ska sätta ihop en kokbok. Som om jag var Underbara Clara eller något?? Det hela började när jag letade recept till fikabaket och sedan dess har jag skrivit ut säker 60 recept. Min plan är att testa dem allihopa och spara dem jag gillar och samla i olika kategorier tillsammans med de recept jag redan kan. Gud, blir seriöst helt pirrig när jag tänker på det? Har verkligen blivit sugen på att typ skriva upp dem med skrivstil på tjocka, gulvita papper och sedan binda ihop till en bok, men ska nog inte överskatta min pysslighet. Jag är ju ingen Ernst direkt. Så kanske eventuellt matlagningsbloggar lite framöver. De dagar jag inte tar en tortilla och slänger på tomatpuré och typ ett kilo ost och kör i micron.
I present to you: Andreas Moe
Jag började hänga på min lokala fritidsgård när jag var precis fyllda 15. Sedan dess har det blivit praktiskt taget mitt andra hem, i perioder har jag varit där fyra kvällar i veckan. Men innan dess sammankopplade jag det med Andreas Moe. En äldre kille som jag visste hängde där som var fett snygg och hade låtar upplagda på Myspace. Jag älskade dem låtarna och fangirlade honom intensivt. När jag var tretton och skrev upp mina favoritband på mina converse så skrev jag hans namn. I en av låtarna (alltså jag minns fortfarande exakta texterna trots att de är bortplockade från internet för länge sedan) sjöng han I'm sitting on the train and the girl next to me she's insane her shoes don't match så då gick jag omkring med olika skor ett tag.
Så först när jag gick till fritidsgården var jag livrädd för honom. Nu när jag har lärt känna honom som min fritidsledare, sett honom äta tusentals kebaber och åkt på samma läger, känns det väldigt långt bort. Idag är han mest känd för sina vocals på Aviciis Fade into darkness och några John De Sohn-låtar. Det är alltid en konstig känsla att vara på ett dansgolv eller lyssna på radio och höra hans röst och jag blir alltid så förbannat stolt!!! Som en riktig jäkla hönsmamma.
Genomled en hel housespelning med John De Sohn på Bråvalla för att få se honom. Vill påpeka att det var ca svinvarmt och han stod i strålkastarljus med skinnpaj på hela tiden. Som en sann rockstar.
Och igår hade han genrep på Rockville inför sin turné i Storbritannien som förband till Lucy Spraggan (seriöst kolla på klippet jag älskar det blir helt gråtglad)!! Hjärtat ba sväller av stolthet. Han är en fin människa och en fantastisk musiker och det var allt jag ville säga. Här kan ni lyssna på honom om ni vill.
hur samboskapet går?
Jag: Malte, kan du snälla ställa in dina saker i diskmaskinen efter dig?
Malte: Äeeeeeh sorry trodde den var ren *ställer duktigt in frukostdisken, tar sedan fram skål och sked för dagens tredje glassportion som han äter på cirka trettio sekunder, ställer skålen och skeden på diskbänken, går och spelar fifa*
Jag:.......
Malte: *fifa*
Jag: ...... varför kan du inte bara ställa in disken direkt?!
Malte: Ööööööööh tänkte inte på det, förlåt. *spelar klart matchen, går och ställer ner skål+sked i diskmaskinen, passar på att dricka ett glas vatten, ställer det på diskbänken*
Jag: ÄR DU SERIÖS
He's not a boy not yet a man, jag vet inte ens. Extraknäcker väl som tonårsmamma.
det här skulle varit något helt annat men nu är det mest Tyler the Creator
Ärligt talat, dagarna bara går och jag är så himla upptagen hela tiden men jag förstår verkligen inte med vad?? Det är redan fredag och jag förstår inte alls hur det gick till.
........... Okej, insåg precis. Istället för att skriva ett vettigt blogginlägg som jag faktiskt tänkte har jag letat upp mina favoritbilder på Tyler the Creator från hans instagram. Det är helt enkelt väldigt välutvecklad prokrastination jag håller på med. Hjälp, jag prokrastinerar bort livet?? Det är som i Click när Adam Sandler får den där fjärrkontrollen och börjar spola förbi saker i livet och sen kan han inte sluta och så blir allt skitsorgligt. Fast istället kan jag inte sluta skjuta upp saker. I bloggy blir det såhär, gissa hur det blir med plugget och läggan(ledtråd: ungefär samma).
Så varsågod. Mina favoriter från my babys insta:
svimmade första gången jag såg denna
aj min livmoder
det här är i fucking SVERIGE döda mig
a good old cry
Jag vet inte hur ni är med att gråta, men jag gör det väldigt ofta. Är definitivt en gråtare. Om "gråterska" var ett aktuellt yrke i vår nutida kultur så hade jag varit extremt högavlönad och efterfrågad. Om man skulle beskriva mig med tre ord skulle gråtig definitivt behöva vara ett av dem. Ni fattar. Malte säger ibland att jag helt enkelt måste älska att gråta eftersom att jag ägnar så stor del av min tid åt det, men det gör jag verkligen inte. Det är inte egentligen mitt främsta fritidsintresse utan snarare en nödvändighet. Jag tror att jag måste gråta ur mig helt ibland för att ens fungera som människa resten av tiden. Jag gråter om jag är ledsen, om jag är för glad, om jag är arg, om jag är orolig eller rädd, om jag blir rörd t.ex. av ett ledset barn eller en ensam tant eller en känslosam scen i en film. Ibland gråter jag för att jag inte känner att jag har full kontroll eller för att jag är stressad eller för att det är mycket intryck på en gång, ibland bara för att det var länge sedan. Alltså, om det är något det är rimligt att ha någon form av känslomässig reaktion till så är min reaction of choice oftast att gråta.
Så igår hade jag mitt första gråt i läggan!! History in the making. Jag kände liksom att jag hade massor av undertryckta känslor som behövde komma ut sådär som det är ibland och det var ett tag sedan sist och jag hade precis varit på IKEA med mamma och var 1. glad över att för första gången i mitt liv äga egna kökssaker 2. vemodig över att ha vinkat av min lilla mamma. Malte var på match så jag passade på och satte på den finaste låten på Veronica Maggios nya. Lutade pannan mot väggen och grät lite och sedan mådde jag mycket bättre. Här: gråt som urladdning.
Är detta hälsosamt? Vet inte ens.
Nu ska jag äta glassfrukost för att det kan man göra när man bor själv och dessutom måste fira att man fick VG på sin inlämningsuppgift!! Är glad såklart men samtidigt lite irriterad för nu kommer jag ju vilja ha VG i hela kursen och det blir bara too much press och prestationsångest. Det var ju exakt det här jag ville undvika. Betyg är som knark för mig.
så hände det
Så åkte vi ifrån mitt ungdomshem. Seriöst, så blödig, men vi flyttade hit när jag precis fyllt 12 och allt viktigt i mitt liv har hänt här.
Jag och pappa fyllde bilen till bristningsgränsen och körde in till stan och så hjälptes vi åt alla fyra, jag, Malte, pappa och Maltes pappa, att bära upp mitt liv i läggan. Jag hade fyllt tre flyttkartonger, tre Ikeapåsar och en hockeytrunk men när pappa kollade in i mitt rum så ba "vad har du fyllt packningen med för det ser ju inte ut att vara något som saknas där inne? Det ser lite mer städat ut än vanligt bara?". Jag har så jääävla mycket prylar, fattar inte var allt kommer ifrån ens och aldrig pallar jag slänga något. Americas Next Top Hoarder.
Och här är vår port precis när vi kom fram. MMmmmm så inbjudande och härlig man vill bara komma på besök eller hur.
Ägnade resten av kvällen åt att packa upp. Jag hade egentligen lovat att ta bilder på flytten men var för upptagen med att..... flytta. Här chillar jag i sängen. Notera att vi har HELTÄCKNINGSMATTA i sovrummet?? Så himla internationellt men det kommer inte vara bra när jag ska äta i sängen. Malte till höger håller på att fixa med sina bilder vid sängen (alla på honom). Tycker förresten att våra relationer till våra studenplakat säger en del om våra personligheter. Malte har sitt på nattduksbordet för att han gillar att vakna upp och titta på sitt eget ansikte. Jag har lämnat mitt hemma hos mina föräldrar så att de inte ska glömma bort att sakna mig. Jättespännande var det också att upptäcka Maltes OCD-tendenser. När jag packade upp saker i våra gemensamma utrymmen gick han efter och "rättade till" allting så att det låg i jämna linjer med eventuella etiketterna var rakt fram, allmänt symmetriskt. Hans rum där hemma är inte precis någon orgie i renhet så blev ganska förvånad. Trodde jag skulle vara kontrollfreaket i läggan men tydligen inte.
inför the big move
Ikväll flyttar jag igen. Only this time blir jag sambo i en alldeles för flådig lägga i Skanstull. Har dåligt samvete över att jag verkligen glider med på Maltes räkmacka nu. Vi skulle aldrig ha råd att bo där om det inte var liksom hans pappas lägenhet. Bostadsmarknaden ser ut som den gör och här kommer vi och bara har sån himla tur. Men jag måste ju ta chansen herregud. Har packat ner alla kläder, hälften av böckerna och mina favoritskivor. Har fått koppar och lakan av mina föräldrar. Det här är på riktigt, hjälp?? Får typ svindel.
Jag har ju jämt varit ett förortsbarn och inte bara förort utan pendelförort. Så för mig är det rena rama heaven att inte ha 45 minuters resväg in till stan. Att kunna åka tunnelbana, att inte behöva åka nattbuss hem på helgerna, att inte bo i jävla skit-Trångsund?? Undrar om jag kommer bli riktigt innerstadschic söderböna och dricka cappuccino och köpa kläder på acne. Fast var nyss tvungen att googla hur man stavar cappuccino så det är nog inte så troligt.
Däremot är det svinläskigt att bo med någon annan. Alltså, någon som inte är familj, men som man ändå ska dela hem med. Dela SÄNG med. Liksom en kille. Här är saker jag är orolig för:
*Malte kommer äta all mat hela tiden (mycket realistiskt)
*Jag kommer vara för mammig och tjata på honom och fixa grejer åt honom som han borde kunna göra själv (troligt men då ska jag skälla på mig själv tills jag slutar)
*Han kommer förstöra mina kläder i tvätten, speciellt dem han inte gillar, typ min skjorta från Monki med ögon på kragen som han tycker är helt orimlig (alltså... han är ju inte ond och troligtvis mycket bättre än mig på att tvätta så denna kan jag nog släppa)
*Att jag inte längre kommer kunna dölja saker jag haft privata förut, typ som när jag har mensvärk och äter en hel marabou och gråter för exakt allt (fast tror han sett betydligt värre sidor av mig)
*Vi kommer bråka skitmycket (vi tycker väldigt olika och är båda envisa och bestämda och gillar inte precis att ha fel så vi bråkar en del i vanliga fall men om vi ska ses HELA TIDEN? Vi kan "växa upp" eller så blir det hell on earth)
Men jag tror att det kommer gå bra ändå. När han kan titta på mig när jag är nyvaken och svullen och håret borde tvättas senast igår och säga att jag är söt utan att låta det minsta ironisk är jag ganska säker på att vi kan klara det mesta.
nailed it
Skickade officiellt in min första uppgift på högskolenivå nyss. Den var varken så svår eller så stor men har ändå orsakat rätt mycket panne. Mest för att jag överskattade min förmåga och trodde att jag skulle orka plugga mer än vad jag gjorde. Det var fan jobbigt att arbeta 8 timmar för att åka hem och skriva inlämning??? No shit asså. Har somnat framför datorn alldeles för sent på nätterna och praktiskt tagit varit en zombie på fyra timmars sömn. MEN NU har jag skickat in den så no more! Lovar att lära mig min läxa till nästa gång och prioritera bättre och börja i god tid blablabla. När jag hade laddat upp filen var jag tvungen att kryssa i en ruta där jag lovade och svor att det var mitt arbete och ingen annans. Är jätterädd för att ha råkat plagiera av misstag och att de ska ha lagt en förbannelse över den lilla rutan så att jag kommer bli förföljd av en läskig lärare som psykar mig resten av livet eller typ förlora min förmåga att förstå uppgiftsformuleringar. Försöker verkligen att inte oroa mig över min prestation för den här kursen spelar ju verkligen ingen. roll. men det är svårt för någon som har levt på betyg sedan i 8:an.
Har ätit så sjukt mycket sötsaker de senaste dagarna. Jag visste ju att vi alltid har sötsaker hemma (hos mina föräldrar) men jag hade verkligen glömt hur mycket. För mig funkar det inte att plugga utan att äta, det går liksom inte alls att fokusera utan konstant påfyllning av socker och kolhydrater. Man kan ju knappt öppna ett skåp utan att glass och choklad och chips och små små marshmallows hoppar på en i det där huset. Så ja är typ konstant sockerskakig nuförtiden.
Nu ska jag chillaxa resten av dagen och typ vika lite pappersfåglar. Ikväll ska jag och Malte träffa vår blivande hyresvärd (hans pappa lol) och prata om viktiga praktiska saker blablabla tråååååkigt och kolla till läggy så det blir säkert bara kul och inte alls skitläskigt.
festivalsommar 2013 (del 2)
I första delen fick ni hänga med på campingfestivalerna så i den här delen är det dags för de betydligt mycket mer städade och mindre dräggiga stadsfestivalerna. Man har inte riktigt lika kul men är mycket snyggare, ungefär.
MUSIC & ARTS
Stod i skarp kontrast till Emmaboda som var veckan innan. Medelåldern var verkligen medelålders, folk var nyktra eller möjligen salongs, ingen dansade eller sjöng på konserterna. Jag tror att min själ måste åldras en del innan jag försöker mig på Music & Arts igen. Möjligen Sveriges vackraste festivalområde däremot, på Skeppsholmen med vattnet precis bakom den enda scenen.
Stod i skarp kontrast till Emmaboda som var veckan innan. Medelåldern var verkligen medelålders, folk var nyktra eller möjligen salongs, ingen dansade eller sjöng på konserterna. Jag tror att min själ måste åldras en del innan jag försöker mig på Music & Arts igen. Möjligen Sveriges vackraste festivalområde däremot, på Skeppsholmen med vattnet precis bakom den enda scenen.
Poseade lite utanför området hej hej / Typ såhär såg det ut framför scenerna. Just här var det CocoRosie som körde och de var väldigt coola 
Tvingade min syster att ta outfitbilder på mig, tränade väl inför wayan / Maia Hirasawa! Som jag inte lyssnat på på flera år men hon har verkligen växt tyckte jag
Efterklang, en av festivalens höjdpunkter. Helt knäppa och skitbra danskar / Mannen myten legenden, Rodriguez. Sjukt skruttig var han men det var ändå rätt fett när han drog igång första låten från Searching for Sugar Man och hela publiken liksom kollektivt rös till
För att få in själva arts-grejen så utnyttjade mamma och jag det fria inträdet på Moderna. Här Den döende dandyn. Är inte så bra på konst men den gillar jag verkligen / Det var också en skitfin utställning med Niki de Saint Phalle, speciellt hennes sånahär små illustrationer gillade jag
Jag hade verkligen sett fram emot att se Lune men det var verkligen pinsamt dåligt. Hennes jävla assistent som bara höll upp saker, här en jävla presentpåse men ba okej?? Ska det vara konst?? Ugh / Prince var 1,5 h sen som anstår en sann diva men så kom också första konfettin inom tio minuter. Orkade inte ens se hela för var så himla sur på honom
WAY OUT WEST
Är ganska så kluven till Way Out West. Det är mycket utseendehets och rätt ängsligt, det är jobbigt att man måste planera så himla mycket för att lyckas komma in på klubbarna och att man automatiskt missar så mycket av festivalen när man inte kan vara på elva klubbar samtidigt, det är sanslöst dyrt. Men de har också en fingertoppskänsla för bokningar och tar ett socialt ansvar som jag uppskattar, som t.ex. med den vegetariska maten. Plus att den är i Göteborg och jag fucking älskar den stan.
Är ganska så kluven till Way Out West. Det är mycket utseendehets och rätt ängsligt, det är jobbigt att man måste planera så himla mycket för att lyckas komma in på klubbarna och att man automatiskt missar så mycket av festivalen när man inte kan vara på elva klubbar samtidigt, det är sanslöst dyrt. Men de har också en fingertoppskänsla för bokningar och tar ett socialt ansvar som jag uppskattar, som t.ex. med den vegetariska maten. Plus att den är i Göteborg och jag fucking älskar den stan.
Tame Impala, fett coola / GBG Filmstudios den första kvällen för att se Shout Out Louds 
Det här hände. DET HÄR HÄNDE. Tänker aldrig låta någon glömma det.
Håkan!! Fyfan vad bra det var. Jag har nog aldrig dansat så mycket i hela mitt liv förut. Jag och Julia turades om att storböla. Det är något speciellt med Håkan i Göteborg, jag tror verkligen det.
Julia i rökrummet på jazzhuset / Så jävla göteborgsk popidyll, höll på att få slag. Ville inte verka som den storögda romantiserande poparen jag faktiskt var så tog bara den här bilden i förbifarten
Jag och Julia skickade en hej-vi-saknar-dig-bild till vår kära Linda / Vi var på Ingrid sista kvällen och gissa vem som också var det... MARKUS KRUNEGÅRD! Stod bakom en lång kille som måste lagt märke till mitt hysteriska skrikande för han erbjöd mig sin plats längst fram. Krunis spelade bara ett par låtar men fin var han och hysteriskt flottigt hår hade han.
Clara, Julia, Viggo, Alicia. Älsklingar
Det var verkligen så coolt där / I samband med ett toabesök träffade vi den här snubben som berättade om de tarmproblem han haft sedan han fyllde 25 tills hans flickvän kom och ba NEJ DU KAN INTE PRATA OM DET MED FRÄMLINGAR HERREGUD
POPAGANDA
Jag har en speciell plats i mitt lilla hjärta för Popaganda, den enda festivalen jag varit trogen fyra år på raken. Den har blivit synonym med sommarens slut för mig. I år hade de också den bästa line up de haft på flera år och jag hade sånt himla fantastiskt sällskap så jag kunde faktiskt inte haft ett bättre avslut på festivalsommaren. Fast egentligen önskar jag att den inte behövde ta slut alls.
Agnes och Alina på förfesten på Debaser Strand / Olivia, Ludvig, Simon. Bästa
Ludvig och Josefin när vi väntade på Noah and the Whale fast egentligen mest på The xx / Blev ändå positivt överraskad av dem, det var inte alls plågsamt att stå längst fram på deras konsert
The xx. Som jag älskar dem, kan inte ens sätta fingret på exakt varför, jag bara gör det / Speciellt Oliver Sim. Min fysiska reaktion när jag såg honom, holy cow, kunde knappt stå på benen. Ska verkligen haffa honom någon dag
Såhär såg jag ut på lördagen / Makthaverskan!! Det fantastiska med dem är att det verkligen är som att gå och se sina kompisar spela och inte kompisar man ser bara för att det är ens kompisar utan man tycker genuint att det är stört jävla bra och alla fel dem gör blir bara charmiga
Mitt bästa gäng under Hot Chip. Fyfan vad jag saknar dessa peeps varenda dag i livet.
Ludvig!! Kan vara världens bästa människa / Håkan avslutade vilket ändå kändes jävligt rätt. Kunde inte slå när jag och Josefin såg honom i Slottsskogen men värdigt slut för sommaren.
nämen vafan
Sorry för radiotystnaden. Eller alltså nej jag vill inte vara en sån bloggare vars blogg till hälften består av inlägg som bara är "förlåt för dålig uppdatering!! Lovar att bättra mig nu ska jag gå ut med hunden hejdå" för ärligt talat tror jag inte att det är så många som bryr sig. Så inte sorry. Det kändes bara läskigt efter att jag hade skrivit ett ""seriöst"" inlägg som om jag helt plötsligt tyckte att jag var någon Viktig Person Med Saker Att Säga vilket jag inte är och femdubblade besökarna en dag. Nuförtiden glider jag mest runt här hemma (hos mina föräldrar) och njuter av det breda sortimentet av frukostalternativ och att slippa handdiska. De tycker nog att det är rätt kul att jag är här nu, de står och tittar på när jag gör mig i ordning på morgonen och ser ut ungefär exakt såhär: :') Supergulligt förutom att jag alltid är asstressad och ba VAAAAAD.
Enda anledningen till att jag fick för mig att blogga en söndagkväll kl 23 är för att alternativet är att plugga. Jag har min första inlämning på onsdag och börjar bli sådär nervös och prestationsstressad. Trots att betyget jag får i den här kursen inte spelar någon roll för något alls och jag bara läser den på kul!!!! Ibland blir jag bara så trött på min hjärna att jag vill adoptera bort den och placera en stor tuss bomull innanför skallbenet istället. Jag har insett att jag är en prokrastinerare av typen "måste bara fixa det här först" vilket innebär att jag jättegärna städar men bara om jag egentligen måste plugga. Helt plötsligt fattar jag varför mitt rum har varit konstant asäckligt sedan jag tog studenten.
han menar inget illa
Det är sensommar. Löven har ännu inte skiftat färg, men det hänger i luften. Jag är dödstrött och på väg hem från jobbet med huvudet fullt av allt jag måste göra innan jag äntligen kan gå och lägga mig. En pojke passerar mig. Jag la märke till honom på avstånd men eftersom att jag har blicken riktad mot mobilen och musik i hörlurarna så tänker jag inte särskilt på att vi närmar oss varandra. Jag märker inte om han tittar på mig men det måste han ha gjort för precis efter att vi passerat varandra tar han tag om min handled. Han är bara en pojke, men hans grepp är fast och kompromisslöst. Han tar tag om min handled men skräcken i magen känns som ett knivhugg. Jag stannar och han släpper min arm. "Good evening", säger han och ler stort. "Good evening", mumlar jag tillbaka. Han hindrar mig inte när jag fortsätter gå utan fortsätter han också. När jag ser mig över axeln för att dubbelkolla att han inte följer efter mig sneglar han bakåt. Han ser glad ut och har en helt ny studs i sin gång.
Han är inte mer än en pojke. Han är ett barn. Tolv, tretton, kanske fjorton. Han vill inget illa. Han ville väl säga hej till en tjej han tyckte var söt, eller så tyckte han att jag såg deppig ut och behövde lite vänlighet. Det finns inget med honom som utstrålar fara. Han är bara ett barn. Men det där ögonblicket när jag känner en främmande hand slutas om min handled, det stannar hos mig. Jag ser mig oftare över axeln sedan dess. Jag håller nycklarna hårdare mellan fingrarna i min knytna hand på vägen hem. Jag anstränger mig mer för att bli osynlig när jag går förbi grupper av män. Det går liksom inte att skaka av, det där greppet.
Han menar inget illa. Det gör nog inte alla killar på klubb som pratar upp en i ett hörn utan flyktvägar heller. Eller de som närmar sig en i kollektivtrafiken. Det är nog många som inte menar något illa. Problemet är att jag inte vet vem som faktiskt vill mig illa. Hotet om våldtäkt och sexuella övergrepp är konstant närvarande. I varje blick, i varje rörelse åt mitt håll, i varje komplimang som känns som ett hot. De vill kanske inget illa, de är säkert snälla, men allt jag kan tänka är att den här gången kanske det blir mig det står om i tidningen imorgon. Deras intentioner betyder inte ett skit när det enda försvaret vi har är att alltid vara redo. För konsekvensen av att skulden för övergrepp jämt och ständigt, om och om igen, läggs på tjejer, är att killar blir potentiella våldtäktsmän. Allihop. Även de som är så snälla och aldrig vill något illa. Genom att inte inse det ständiga potentiella hot de utgör visar de bara hur självklar deras konstanta rätt till världen är för dem. Att deras rätt att närma sig mig väger tyngre än det faktum att jag kanske inte vill prata med dem. Det känns som ett hån, hur de inte ens filosoferar över hur de rör sig i det offentliga rummet i total frihet medan jag alltid är på helspänn, alltid vet exakt hur många män som finns runt mig och vilka av dem jag bedömer som de främsta hoten, alltid påminns om det fysiska underläget jag är i för att jag är tillräckligt liten för att kunna bäras iväg och inte särskilt stark och och har ett hål som kan fyllas med våld.
Han är bara en pojke. Han menar inget illa. Det är inte hans fel, att den kollektiva manligheten lär honom vad han har rätt till. Att han har rätt till ett grepp om min handled, att han har rätt att kräva min uppmärksamhet. Men inget mer boys will be boys. Inga mer välvilliga främmande händer eller nyfikna främmande ansikten som ju bara vill prata lite. Det måste vara slut snart. Jag vill att en revolution ska komma, så att jag också kan röra mig utomhus i total frihet, utan att vara så jävla rädd jämt.
the queen returns
Så igår släpptes det här:
"Warner Brothers has announced a movie series based off of 'Fantastic Beasts and Where to Find Them'. J.K. Rowling will be writing the screenplay for this extension of the wizarding franchise, making this her screenwriting debut. The focus of the film series will be Newt Scamander, "author" of 'Fantastic Beasts and Where to Find Them'. According to J.K. Rowling, these films will take place 70 years before the first Harry Potter novel."
Okej. Andningspaus. Jag kan liksom inte ta in allt på samma gång, hela kroppen känns som en cola någon precis släppt ner en mentos i. Dvs mitt huvud kommer säkert sprängas snart. Jag vågar knappt tro att det är sant. Det har gått så många rykten som aldrig någonsin varit de minsta sanna. Men det här är officiella källor och det är inte 1a april. Så det måste vara sant. ÅH HERREGUD.
Andningspaus.
Det var inte alls länge sedan jag och Sarah pratade om hur trist det är att det är slut, eller, inte SLUT, det är ju aldrig slut, men lite över. Alla böcker har kommit och alla filmer är ute. Det har stått ganska still ett bra tag. SÅ SLÄPPER DEM DET HÄR.
"‘Fantastic Beasts and Where to Find Them’ is neither a prequel nor a sequel to the Harry Potter series, but an extension of the wizarding world."
An extension of the wizarding world. Tror att det är det bästa som skulle kunna hända? Ingen jävla fortsättning på epilogen. Inga jävla marodörer (fast det hade varit fett). Bara mer magi. Bara samma värld. Vår värld. (Tårögd nu)
Visst, man kan ifrågasätta vad Warner Brothers har för motiv egentligen. Vill de göra detta för the big dollars? Ja, troligtvis. Men om det är någon jag litar på så är det my queen och om hon säger "I always said that I would only revisit the wizarding world if I had an idea that I was really excited about and this is it” så tror jag på henne. I would trust her with my life.
back to school
Mm nu har min kurs börjat som sagt så jag har tillbringat senaste tiden med kurslitteratur i väskan och feministiska teorier i huvudet. Är för tillfället alltså heltidsanställd, deltidsanställd och halvtidsstuderande. Det låter ju verkligen som ett recept på blodpropp innan 20. Helt sjukt egentligen att det är över ett år sedan jag pluggade senast för det känns så himla naturligt, som om inget alls har hänt sedan studenten. Somna med skolböcker i handen, läsa samma meningar om och om igen utan att fatta hur bokstäver funkar alls, slita sig i håret över uppgiftsformuleringar, hetsäta godis för att motivera sig, den gamla hederliga prestationsångesten. Tog cirka ingen tid alls att komma in i det. Nej men helt ärligt så tycker jag att det är skitkul!! Att sparka igång det gamla hjärnkontoret igen. Utmana sig själv, tänka i nya banor, formulera sina nya tankar, det är fan gudomligt efter att ha svarat i telefon och stämplat fakturor åtta timmar om dagen i nästan ett år. AAAHHH STIMULANS.
På allvar: jag tycker att det är viktigt att man inser att skolan som den ser ut idag inte är gjord för alla. Den anstränger sig inte för att vara till för alla individer. Den är inte inkluderande. Den är gjord för en liten skara som råkar passa in i mallen för hur utbildning sköts i Sverige. Många hamnar mellan stolarna och når aldrig upp till sin fulla potential. Och det suger verkligen!!! Fyfan vad dåligt det är. Det är DÄR skolans satsning borde ligga istället för att uppdatera ett bedömningssystem som ändå ligger på helt orättvisa grunder.
Med det sagt så har jag alltid varit den som skolan är gjord för. Har alltid varit duktig och lyckats få bra betyg, alltid kommit bra överens med lärare utan att behöva smöra, alltid fattat exakt vad som krävts i uppgifter. Det här är mina marker, jag är som fisken i vattnet. När jag gick ut skolan var jag rädd för att jag skulle vara som ett djur som släppts ut från zoo, helt oförmögen att hantera världen utanför och att jag skulle typ dö för att jag inte kunde bevisa mitt värde genom MVG på prov. Det har alltid varit vad jag kan, det jag är bra på. Därför längtar jag helt hjälplöst efter att börja min utbildning nästa höst och därför tror jag också att det är stor risk att jag blir som hon på saco-mässan förra året, som hade varit på Lund i 10 år bara för att *fortsätta plugga och vara engagerad i studentlivet*. I så fall måste ni släpa mig därifrån med våld.
smått och gött
Nu är jag helt ensam för första gången sedan typ... i torsdags? Vill inte sova själv. Saknar mitt kollektiv. Hade finbesök från Dalarna i helgen i form av dessa två:
Simon, till höger, träffade vi på Emmaboda och sen när han kom ner till Popaganda hade han med sig Martin, till vänster. Helt strålande personer, saknar dem redan. De kom hit för att leta bostad så om någon råkar sitta på en tvåa i Stockholm eller en etta i en förort eller en kartong någonstans så skulle det hjälpa mitt hjärta och själ om de kunde stanna här nästa gång. Ibland undrar jag om jag bara har jävligt lätt för att ta till mig nya personer och idealisera dem, kanske typ en vana från allt fangirlande jag ägnat mig åt genom åren, men i det här fallet tror jag verkligen inte att det är så. De två och Olivia och Josefin och världens finaste Ludvig guuuuuuud ta dem aldrig ifrån mig igen. Okej är kanske lite sentimental. Men å andra sidan såg jag Känn ingen sorg idag igen så det är en fullt rimlig anledning. Jag och mamma bölade ikapp. Är typ kär i Johnny? Dysfunktionella pojkmän är verkligen min typ.
Idag kom Arcade Fires nya låt Reflektor med en ashäftig interaktiv video. Kan varmt rekommendera. Hade roligare när jag kollade än vad som syns på min screenshot.
Fyfan vilket dåligt inlägg. Skäms på mig. Det här får en inga eventinbjudningar och spontana gåvor för. Ville bara låta bli att sova lite till. Bättre lycka nästa gång ditt jävla offer.
welcome 2 my crib
Nu ska ni äntligen få se mitt tillfälliga boende!! Som ni har längtat va. Jag har inte gjort mig så himla hemmastadd eftersom att, ja, det är så himla tillfälligt så allt är typ Eriks. OBS disclaimer jag är absolut ingen fotograf och det råder inte exakt "bra ljusförhållanden" i kära läggan så bilderna kanske inte är sköna att vila ögonen på OBS. Såhär ser det i alla fall ut när man kommer in från korridoren. 
En spegel, en lampa, en dörr. Bredvid ytterdörren hänger mina jackor och ligger mina skor. Har en helt hysterisk mängd skor med mig jämfört med tiden jag spenderar här men det är väl något jag ärvt från min mamma. En lite väl stor hall kan jag tycka. Liksom, vad ska man ens med all den där golvytan till? Egentligen är det väl kombinerad hall och kök för om man öppnar den där skåpdörren i mitten så TADA!
Kokvrån! En platta, en hylla, en diskho, en kyl med ett litet litet litet frysfack. Vad mer kan man begära (förutom t.ex. arbetsyta eller så). Kan rent spontant känna att jag skulle byta en stor hall mot ett vettigt kök.
Dörren som är rakt mittemot när man kommer in (dvs enda dörren inuti lägenheten) är toaletten. Undrar även här hur de tänkte med golvytan?? Hade hellre haft toalett i ett skåp och ett riktigt kök liksom. Men men, här finns gott om plats för eventuell morgonyoga antar jag.
Sedan har vi Rummet. Här är sängen där jag sover, en stört skön soffa som jag brukar äta i, ett skrivborg med stol, en liten hylla där jag har kläder. Till höger ser man de fab bilderna Erik satt upp, en salig blandning av Patti Smith, Prince och Tupac. Nedanför ligger mina försök till ihopvikta sängkläder.
På bordet har jag böcker och filmer som fick följa med och min alkohol. Mest tid spenderar jag i sängen med datorn på magen så det är ungefär som hemma (hos mina föräldrar).
Så det är här jag bor just nu! Fast inte så länge till. Det känns faktiskt rätt trist. Nu har jag ju börjat vänja mig vid att sköta mig själv och det finns en märklig känsla av framgång i det trots att det är rätt uppenbart att man liksom måste kunna det. Sjukt konstigt ändå att jag för tre månader sen spenderade min första helt ensamma natt med att ligga vaken superlänge med alla lampor i hela lägenheten tända och nu sover jag själv de flesta nätter och är inte ens lite rädd. PERSONLIG UTVECKLING.
bitter tant
Alltså jag är så SINNESJUKT JÄVLA AVIS på alla som går på uni nu. Folk ba flyttar till en ny stad blir nollade får nya kompisar festar som om det inte finns någon morgondag och här sitter jag på mitt jävla kontorsjobb från 7 till 16 och slösar bort mina bästa år. Försöker påminna mig själv om att jag 1) har gjort valet att vänta helt själv 2) sparar ihop pengar för att kunna resa som en riktigt yolo:are 3) har en långsiktig plan. Jag ska ju plugga, bara om typ ett år till. Mest är jag nog bitter för att det här jobbet har gjort mig så jävla mycket mindre party. Det är helt omöjligt att vara spontan och kul när man måste upp halv sex morgonen efter och även om det är helg så är ju ens dygnsrytm lika rolig som en pensionärs så man orkar inte lika mycket som sina kamrater. Fyfan. Det kommer ju hända roligare saker snart men just nu är allt det så långt borta att jag knappt kan se det framför mig. Det enda häftiga som händer i mitt liv just nu är typ att jag ska äta en falafeltallrik till lunch på stället som har den bästa hummus jag någonsin smakat. Har inte ätit där sedan i juni typ så är faktiskt väldigt glad över det på riktigt.
I höst ska jag fortsätta jobba heltid här på brädgården. Har också börjat extrajobba som läxhjälp, fast det är bara två timmar i veckan. Dessutom ska jag läsa en distanskurs på halvfart i feministisk teori. Har eventuellt tagit mig vatten över huvudet?? Den första föreläsningen släpps idag och jag har knappt orkat tänka på kurslitteratur. Om jag dör ärver ni min blogg. Stay in school kids.
det hittills största problemet
Har stött på ensamlivets kanske främsta utmaning (förutom att överleva de långa, kalla nätterna när meningslösheten kryper över en): HUR FAN VIKER MAN LAKAN?? Ska man behöva bjuda över en kompis för att det ska bli värdigt gjort? Nu ligger de bara på soffan och ser mest ut som ett konstprojekt som speglar curlingbarnens handfallenhet inför vuxenlivet och resonerar kring vad de egentligen har för chans att klara vardagen utan sina uppfödare och huruvida hushållsfärdigheter kanske hade varit viktigare för uppfostran än diverese skjutsar och eventuella ekonomiska bidrag.
Alltså. Welcome to my crib. Jag ska verkligen göra det men bara någon dag efter att jag hade städat och det var såååååå himla fint här så kom Malte hit. Helt plötsligt var det grus på hela golvet och i sängen, smulor och disk överallt, badrummet helt översvämmat och hans grejer utspridda lite varstans så nu känns det inte lika kul att visa upp längre. Jag vet inte hur det är för andra som har partner men väldigt ofta känns det som att min pojkvän är likvärdig med en treåring på vissa plan. Fast inte på alla för då vore jag väldigt äcklig.
idag igår imorgon
Det här inlägget kommer till er i tre delar:
Alltså. Det är så himla skönt att åka tillbaka till ruttna lilla Trångsund och veta att man inte bor där längre. Jag ska aldrig bo där igen!! (förutom slutet på september och typ i vår men ja ja detaljer) Men jag saknar min familj. Även om jag tillbringat en stor del av mina tonår i mitt lilla rum så var de alltid precis där utanför och nu är de inte det utan jag är HELT ENSAM. Mest av allt saknar jag vår katt, Weasley. Jag var hemma (hos mina föräldrar) idag för att 1. klippa min lugg 2. hämta sängkläder 3. övningsköra så jag passade på att gosa med honom. Bara borrade in ansiktet i hans päls sådär som karaktärer i böcker gör på sina djur (gärna hästar) och hen luktade så gott och var så fin att jag började gråta. Sen lyssnade jag på sorglig musik hela vägen hem (till läggan).
Åhhhh min lilla gosboll, blir typ gråtfärdig nu också.
Igår trotsade jag faktiskt mitt gamla nyårslöfte och gick och la mig kl 22 istället för att gå ut och vet ni det var så himla värt det. För första gången på jag vet inte ens hur länge, kanske någonsin, vaknade jag halv sex och mådde bra. Kände mig så himla utvilad och pigg och carpe diem att jag tänkte försöka göra om det ikväll igen. Varför har jag aldrig förstått hur nice det är att sova förut?
Imorgon kommer Sarah, Alina och Louise hit!! Ärligt talat vet jag inte riktigt vad vi ska göra eftersom det de kommer hit för dvs vår kompis Olivias fest är inställd men jag tror att vi löser det. Vet inte exakt hur fyra pers ska få plats att bo på dessa 21 kvadrat heller. Är också orolig å bloggens vägnar för att dess trognaste läsare (dvs Sarah) kommer vara här istället för att bry sig om hen.
Till höger: Alina, Sarah, Louise. Till vänster: Alina och ÖÖÖÖÖL. Båda bilderna från den fantastiska tiden då de bodde i Stockholm och vi gick till ace typ varje helg.
ett gammalt nyårslöfte
När jag var yngre, typ tretton eller fjorton eller kanske femton, så var jag en bangare. Jag var helt enkelt för feg för att hänga på när det hände saker, för rädd för att hamna i en jobbig eller obekväm situation. Det hela var skittråkigt och jag fick en del ångest så det nyåret när jag var tretton eller fjorton eller kanske femton skrev jag ett nyårslöfte som var ungefär: säg ja till grejer istället för nej (om det inte finns riktigt bra anledning t.ex. att man är dödssjuk eller i ett annat land)
Som den där filmen Yes Man ungefär, fast kanske inte fullt lika drastiskt. Jag höll det här löftet i alla fall och mitt liv blev mycket roligare. Helt plötsligt träffade jag kul människor och gjorde kul saker!! Ibland blev det såklart inte alls särskilt kul och man satt på sista tåget hem och tänkte att det var ju bortslösad chipstid men då hade jag i alla fall försökt, liksom.
Överlag var det ett bra löfte för att få mig att våga lite tror jag men det har fört med sig två saker:
Ett: jag dubbelbokar mig JÄMT för att jag inte vill säga nej till något alls. Inte helt ovanligt att jag bestämmer två eller tre grejer på en dag som jag sedan gör mitt bästa för att ta mig mellan och tillbringar mer tid i kollektivtrafiken än på tillställningen.
Två: jag får ångest när jag väl säger nej till grejer. När jag inte följer med på efterfest för att jag vill sova, när jag redan har gått och lagt mig och inte orkar klä på mig, även när jag bara vill ha lite ensamtid. Det slår aldrig fel.
Så nu sitter jag här, med spänningshuvudvärk och mensvärk och har inte sovit ordentligt sedan typ innan Emmaboda och jag vet att jag borde åka hem och gå och lägga mig riktigt tidigt och jag vill lite det också MEN idag ska jag fika med Jens och Linn sista gången innan Jens flyttar och Alicia ska ut på Baba Sonic ikväll och jag älskar ju Baba.........
Det där jävla nyårslöftet.
perks of having självfall
The perks of having självfall är att en kan vakna en morgon med en lugg som ba "nej, vet du, jag känner inte för det här idag. Fuck normen" och göra sin helt egna grej. Då våldför man sig på den med diverse redskap och hårprodukter tills den rätar in sig i ledet igen. Min stil som stylist är ganska lik en tyrannisk diktator. Deras politiska ledarstil alltså, har faktiskt ingen aning om hur tyranniska diktatorer brukar styla sig.
Fast man kan ju se här på Stalin t.ex. att skönheten inte blev lidande bara för att han hade folkmord att genomföra. Spana in det där magnifika ansiktshåret. Han ser faktiskt ut att tillämpa ungefär samma metod som mig, inte ett hårstrå som vågar sätta sig upp mot honom.
Har svårt att prata om Stalin utan att ta upp ATT HAN VAR EN TOTAL JÄVLA PANGBABE SOM UNG?! Sorry men tappar kontrollen. Damn boy. Man skulle ju haffa. Varför är de snyggaste alltid de mest psykopatiska?
Ville bara passa på att tacka min läsare Sarah <3 Det är såna som du som får mig att kämpa vidare med det här när saker känns tunga!! Visserligen är det kanske inte så konstigt att besöksrekord uteblir när exakt sex personer vet länken till den här bloggen än så länge men men.
