a good old cry

Jag vet inte hur ni är med att gråta, men jag gör det väldigt ofta. Är definitivt en gråtare. Om "gråterska" var ett aktuellt yrke i vår nutida kultur så hade jag varit extremt högavlönad och efterfrågad. Om man skulle beskriva mig med tre ord skulle gråtig definitivt behöva vara ett av dem. Ni fattar. Malte säger ibland att jag helt enkelt måste älska att gråta eftersom att jag ägnar så stor del av min tid åt det, men det gör jag verkligen inte. Det är inte egentligen mitt främsta fritidsintresse utan snarare en nödvändighet. Jag tror att jag måste gråta ur mig helt ibland för att ens fungera som människa resten av tiden. Jag gråter om jag är ledsen, om jag är för glad, om jag är arg, om jag är orolig eller rädd, om jag blir rörd t.ex. av ett ledset barn eller en ensam tant eller en känslosam scen i en film. Ibland gråter jag för att jag inte känner att jag har full kontroll eller för att jag är stressad eller för att det är mycket intryck på en gång, ibland bara för att det var länge sedan. Alltså, om det är något det är rimligt att ha någon form av känslomässig reaktion till så är min reaction of choice oftast att gråta.
 
Så igår hade jag mitt första gråt i läggan!! History in the making. Jag kände liksom att jag hade massor av undertryckta känslor som behövde komma ut sådär som det är ibland och det var ett tag sedan sist och jag hade precis varit på IKEA med mamma och var 1. glad över att för första gången i mitt liv äga egna kökssaker 2. vemodig över att ha vinkat av min lilla mamma. Malte var på match så jag passade på och satte på den finaste låten på Veronica Maggios nya. Lutade pannan mot väggen och grät lite och sedan mådde jag mycket bättre. Här: gråt som urladdning. 
 
Är detta hälsosamt? Vet inte ens.
 
Nu ska jag äta glassfrukost för att det kan man göra när man bor själv och dessutom måste fira att man fick VG på sin inlämningsuppgift!! Är glad såklart men samtidigt lite irriterad för nu kommer jag ju vilja ha VG i hela kursen och det blir bara too much press och prestationsångest. Det var ju exakt det här jag ville undvika. Betyg är som knark för mig.


Kommentarer
maja

Omg jag är precis likadan. Vet inte om det är hälsosamt men måste liksom få ut allt för att kunna gå vidare liksom

Svar: Ja!! Exakt så!! Det känns liksom renande för både kropp och sinne typ
Klara Thorstensson

2013-10-06 @ 11:56:24
Anonym

Vad pluggar du?:)

Svar: läser en kurs feministisk teori på distans!
Klara Thorstensson

2013-10-09 @ 14:16:07
Sarah

Jag tror det är hälsosamt.... Eller det beror väl såklart på, men jag gråter och efteråt är allt lite skönare liksom!
Jag har iochförsig börjat ignorera känslor av gråtkaraktär i mitt eget liv så enda gången jag egentligen får utlopp är när jag gråter när jag tittar på serier (tex grät jag för några minuter sen när jag tittade på Glee.......) eller ser bilder och intervjuer med one direction :) men jag säger så länge man får utlopp för känslorna är det bra!!!

Och bra jobbat med VG!!! Grattis!

Svar: Mm men precis!! Alltså gmn I feel you :/ har saknat dina kommentarer <3<3<3
Klara Thorstensson

2013-10-09 @ 14:34:36


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

kicken.blo.gg

En dag vaknade jag och tänkte fan vad kul med en riktig tvättäkta blogg. Tyvärr var det inte 2006 utan 2013 men det är en rätt fin symbol för min person. Sällan först på bollen liksom. ____________________________ Det här är min Catcher in the Rye, min Perks of Being a Wallflower, min Sisterhood of the Traveling Pants, min the Virgin Suicides, min On the Road. Det här är min coming of age-historia. Fast kanske lite mindre storartad och lite mer om de små triumferna.

RSS 2.0