Idag skulle jag laga en av mina bästa soppor dvs Veganias Sötpotatissoppa med jordnötssmör.

Ibland får jag en fix idé.

 

Typ som när min syrra frågade mig hur många konserter jag varit på och jag gjorde ett fullkomligt register (okej, egentligen tre. Ett uppdelat per band, ett per vilken sorts spelning, ett kronologiskt) från och med jag var på Allsång på Skansen första gången 2007 och såg Salem Al Fakir. Fortfarande helt uppdaterat fram till idag. Typ som häromdagen när jag ville ha med en bild på Tyler i ett inlägg och det hela slutade med att jag gick igenom hela hans instagram. Typ som när jag insåg att alla affischer och artiklar på mina väggar var helt osymmetriska och tog ner exakt allt och arrangerade om det. Typ som när jag fick för mig att jag ska vika fåglar av varenda färgglatt kuvert jag öppnar på jobbet. Det är liksom inte kreativa grejer utan organisatoriska med bara en hint av tvångstankar. 

 

För några dagar sedan fick jag för mig att jag ska sätta ihop en kokbok. Som om jag var Underbara Clara eller något?? Det hela började när jag letade recept till fikabaket och sedan dess har jag skrivit ut säker 60 recept. Min plan är att testa dem allihopa och spara dem jag gillar och samla i olika kategorier tillsammans med de recept jag redan kan. Gud, blir seriöst helt pirrig när jag tänker på det? Har verkligen blivit sugen på att typ skriva upp dem med skrivstil på tjocka, gulvita papper och sedan binda ihop till en bok, men ska nog inte överskatta min pysslighet. Jag är ju ingen Ernst direkt. Så kanske eventuellt matlagningsbloggar lite framöver. De dagar jag inte tar en tortilla och slänger på tomatpuré och typ ett kilo ost och kör i micron.

Jag började hänga på min lokala fritidsgård när jag var precis fyllda 15. Sedan dess har det blivit praktiskt taget mitt andra hem, i perioder har jag varit där fyra kvällar i veckan. Men innan dess sammankopplade jag det med Andreas Moe. En äldre kille som jag visste hängde där som var fett snygg och hade låtar upplagda på Myspace. Jag älskade dem låtarna och fangirlade honom intensivt. När jag var tretton och skrev upp mina favoritband på mina converse så skrev jag hans namn. I en av låtarna (alltså jag minns fortfarande exakta texterna trots att de är bortplockade från internet för länge sedan) sjöng han I'm sitting on the train and the girl next to me she's insane her shoes don't match så då gick jag omkring med olika skor ett tag.

 

Så först när jag gick till fritidsgården var jag livrädd för honom. Nu när jag har lärt känna honom som min fritidsledare, sett honom äta tusentals kebaber och åkt på samma läger, känns det väldigt långt bort. Idag är han mest känd för sina vocals på Aviciis Fade into darkness och några John De Sohn-låtar. Det är alltid en konstig känsla att vara på ett dansgolv eller lyssna på radio och höra hans röst och jag blir alltid så förbannat stolt!!! Som en riktig jäkla hönsmamma.

 

 

 

Och igår hade han genrep på Rockville inför sin turné i Storbritannien som förband till Lucy Spraggan (seriöst kolla på klippet jag älskar det blir helt gråtglad)!! Hjärtat ba sväller av stolthet. Han är en fin människa och en fantastisk musiker och det var allt jag ville säga. Här kan ni lyssna på honom om ni vill. 

I söndags hade vi inflyttningsfika för våra familjer. Eller, ja, Maltes armé till $läkt (okej de var typ 9 pers) och min familj. De skulle träffas för första gången (lyssna här för att komma i rätt sinnesstämning). Jag var ganska så nervös för att det skulle vara stelt mest och skällde på Malte för att han inte städade tillräckligt fort. Men det gick ganska bra! Såklart en jättekonstig situation att ba hej jag har hittat någon jag gillar och vi har ställt alla vara grejer på samma ställe så därför ska ni som avlat mig och de som avlat hen dricka kaffe ihop. En liten del av mig var ganska taggad på att analysera spektaklet ur ett klassperspektiv nu när mina föräldrar som gjort en klassresa från arbetarklass till medelklass skulle träffa Maltes överklassläkt. Men när vi väl var där var jag alldeles för obekväm för kritiskt granskande.

 

 

Jag hade i alla fall bakat massor som ett sätt att hantera mina nerver. Chokladbröd, kladdkaksmuffin med chokladglasyr på, chocolate chip muffins, smörkakor?? Snacka om att overdo it. På bilden även Maltes gulliga kusin som kom över tidigt med sin lillasyster och hjälpte till att baka. Mmmm idylliskt.

 

Det var ett par tillfällen när jag inte visste om jag skulle bli glad eller obekväm, typ när Maltes mamma bjöd in mig att fira jul med dem?? Eller när jag inte visste vilket som var mitt saftglas och Maltes farmor ba "det spelar väl ingen roll, ta vilket som helst, det är ju bara släkten här!" ??? Like okej vi bor ihop men vi har väl knappast stadgat oss? Visserligen satt jag och kollade på bröllopsklänningar på internet igår men det hör inte ihop med det här. Tror jag. En med något traditionella värderingar i Maltes släkt hade uttryckt något i stil med att nu när vi bor ihop hade våra föräldrar "sanktionerat" vårt förhållande så nu kan vi skaffa barn? Jag skrattade åt det men Malte blev för nervös för att tycka att det var kul. 

 

Överlag var det ingen hemsk upplevelse men jag vet inte om jag skulle rekommendera det till andra. Fast å andra sidan fick vi strålande presenter! En brödrost, en lyxig espressomaskin, vinglas och EN MIXER!!! Är så himla taggad på att göra skitmycket soppor.

Nu tänkte jag redogöra för er vad jag har gjort i veckan istället för att plugga som jag borde ha gjort (förutom att t.ex. skriva det här inlägget):

 

Jag: Malte, kan du snälla ställa in dina saker i diskmaskinen efter dig?

Malte: Äeeeeeh sorry trodde den var ren *ställer duktigt in frukostdisken, tar sedan fram skål och sked för dagens tredje glassportion som han äter på cirka trettio sekunder, ställer skålen och skeden på diskbänken, går och spelar fifa*

Jag:.......

Malte: *fifa*

Jag: ...... varför kan du inte bara ställa in disken direkt?!

Malte: Ööööööööh tänkte inte på det, förlåt. *spelar klart matchen, går och ställer ner skål+sked i diskmaskinen, passar på att dricka ett glas vatten, ställer det på diskbänken*

Jag: ÄR DU SERIÖS

 

He's not a boy not yet a man, jag vet inte ens. Extraknäcker väl som tonårsmamma.

Ärligt talat, dagarna bara går och jag är så himla upptagen hela tiden men jag förstår verkligen inte med vad?? Det är redan fredag och jag förstår inte alls hur det gick till.

 

........... Okej, insåg precis. Istället för att skriva ett vettigt blogginlägg som jag faktiskt tänkte har jag letat upp mina favoritbilder på Tyler the Creator från hans instagram. Det är helt enkelt väldigt välutvecklad prokrastination jag håller på med. Hjälp, jag prokrastinerar bort livet?? Det är som i Click när Adam Sandler får den där fjärrkontrollen och börjar spola förbi saker i livet och sen kan han inte sluta och så blir allt skitsorgligt. Fast istället kan jag inte sluta skjuta upp saker. I bloggy blir det såhär, gissa hur det blir med plugget och läggan(ledtråd: ungefär samma).

 

Så varsågod. Mina favoriter från my babys insta:

 

aj min livmoder

det här är i fucking SVERIGE döda mig

 

Jag vet inte hur ni är med att gråta, men jag gör det väldigt ofta. Är definitivt en gråtare. Om "gråterska" var ett aktuellt yrke i vår nutida kultur så hade jag varit extremt högavlönad och efterfrågad. Om man skulle beskriva mig med tre ord skulle gråtig definitivt behöva vara ett av dem. Ni fattar. Malte säger ibland att jag helt enkelt måste älska att gråta eftersom att jag ägnar så stor del av min tid åt det, men det gör jag verkligen inte. Det är inte egentligen mitt främsta fritidsintresse utan snarare en nödvändighet. Jag tror att jag måste gråta ur mig helt ibland för att ens fungera som människa resten av tiden. Jag gråter om jag är ledsen, om jag är för glad, om jag är arg, om jag är orolig eller rädd, om jag blir rörd t.ex. av ett ledset barn eller en ensam tant eller en känslosam scen i en film. Ibland gråter jag för att jag inte känner att jag har full kontroll eller för att jag är stressad eller för att det är mycket intryck på en gång, ibland bara för att det var länge sedan. Alltså, om det är något det är rimligt att ha någon form av känslomässig reaktion till så är min reaction of choice oftast att gråta.

 

Så igår hade jag mitt första gråt i läggan!! History in the making. Jag kände liksom att jag hade massor av undertryckta känslor som behövde komma ut sådär som det är ibland och det var ett tag sedan sist och jag hade precis varit på IKEA med mamma och var 1. glad över att för första gången i mitt liv äga egna kökssaker 2. vemodig över att ha vinkat av min lilla mamma. Malte var på match så jag passade på och satte på den finaste låten på Veronica Maggios nya. Lutade pannan mot väggen och grät lite och sedan mådde jag mycket bättre. Här: gråt som urladdning. 

 

Är detta hälsosamt? Vet inte ens.

 

Nu ska jag äta glassfrukost för att det kan man göra när man bor själv och dessutom måste fira att man fick VG på sin inlämningsuppgift!! Är glad såklart men samtidigt lite irriterad för nu kommer jag ju vilja ha VG i hela kursen och det blir bara too much press och prestationsångest. Det var ju exakt det här jag ville undvika. Betyg är som knark för mig.

 

 

Och här är vår port precis när vi kom fram. MMmmmm så inbjudande och härlig man vill bara komma på besök eller hur.

 

 

 

Ägnade resten av kvällen åt att packa upp. Jag hade egentligen lovat att ta bilder på flytten men var för upptagen med att..... flytta. Här chillar jag i sängen. Notera att vi har HELTÄCKNINGSMATTA i sovrummet?? Så himla internationellt men det kommer inte vara bra när jag ska äta i sängen. Malte till höger håller på att fixa med sina bilder vid sängen (alla på honom). Tycker förresten att våra relationer till våra studenplakat säger en del om våra personligheter. Malte har sitt på nattduksbordet för att han gillar att vakna upp och titta på sitt eget ansikte. Jag har lämnat mitt hemma hos mina föräldrar så att de inte ska glömma bort att sakna mig. Jättespännande var det också att upptäcka Maltes OCD-tendenser. När jag packade upp saker i våra gemensamma utrymmen gick han efter och "rättade till" allting så att det låg i jämna linjer med eventuella etiketterna var rakt fram, allmänt symmetriskt. Hans rum där hemma är inte precis någon orgie i renhet så blev ganska förvånad. Trodde jag skulle vara kontrollfreaket i läggan men tydligen inte.

Ikväll flyttar jag igen. Only this time blir jag sambo i en alldeles för flådig lägga i Skanstull. Har dåligt samvete över att jag verkligen glider med på Maltes räkmacka nu. Vi skulle aldrig ha råd att bo där om det inte var liksom hans pappas lägenhet. Bostadsmarknaden ser ut som den gör och här kommer vi och bara har sån himla tur. Men jag måste ju ta chansen herregud. Har packat ner alla kläder, hälften av böckerna och mina favoritskivor. Har fått koppar och lakan av mina föräldrar. Det här är på riktigt, hjälp?? Får typ svindel.

 

Jag har ju jämt varit ett förortsbarn och inte bara förort utan pendelförort. Så för mig är det rena rama heaven att inte ha 45 minuters resväg in till stan. Att kunna åka tunnelbana, att inte behöva åka nattbuss hem på helgerna, att inte bo i jävla skit-Trångsund?? Undrar om jag kommer bli riktigt innerstadschic söderböna och dricka cappuccino och köpa kläder på acne. Fast var nyss tvungen att googla hur man stavar cappuccino så det är nog inte så troligt.

 

Däremot är det svinläskigt att bo med någon annan. Alltså, någon som inte är familj, men som man ändå ska dela hem med. Dela SÄNG med. Liksom en kille. Här är saker jag är orolig för:

*Malte kommer äta all mat hela tiden (mycket realistiskt)

*Jag kommer vara för mammig och tjata på honom och fixa grejer åt honom som han borde kunna göra själv (troligt men då ska jag skälla på mig själv tills jag slutar)

*Han kommer förstöra mina kläder i tvätten, speciellt dem han inte gillar, typ min skjorta från Monki med ögon på kragen som han tycker är helt orimlig (alltså... han är ju inte ond och troligtvis mycket bättre än mig på att tvätta så denna kan jag nog släppa)

*Att jag inte längre kommer kunna dölja saker jag haft privata förut, typ som när jag har mensvärk och äter en hel marabou och gråter för exakt allt (fast tror han sett betydligt värre sidor av mig)

*Vi kommer bråka skitmycket (vi tycker väldigt olika och är båda envisa och bestämda och gillar inte precis att ha fel så vi bråkar en del i vanliga fall men om vi ska ses HELA TIDEN? Vi kan "växa upp" eller så blir det hell on earth)

 

Men jag tror att det kommer gå bra ändå. När han kan titta på mig när jag är nyvaken och svullen och håret borde tvättas senast igår och säga att jag är söt utan att låta det minsta ironisk är jag ganska säker på att vi kan klara det mesta.