ett litet steg
Som ni kanske minns så startade jag den här bloggen för att jag skulle dokumentera allt spännande som händer mig det här året. Som ni kanske märker så händer det inte så mycket spännande än. Visst är det nice att ha flyttat hemifrån men det blir ganska fort vardag. Man städar och tvättar och diskar jämt känns det som. Det finns inte mycket intressant att säga om det liksom. Visst får man välja helt själv när man gör det men man har ändå det där lilla överjaget i huvudet som tjatar på en med mammas röst!! Fast jag har fått fett mycket självförtroende gällande att tvätta. Mitt första trevande försök i Björnkulla i somras känns ljusår bort. Idag är jag en vuxnare, mognare människa som tar våghalsiga beslut angående att "tvätta med liknande färger".
Men snart händer det. Igår bokade jag och Elsa vår Asienresa woooooooh!! Första gången någonsin jag bokade flygbiljetter. Det var skitläskigt. Kände verkligen som att hela världen vilade på mina axlar och vilket klick som helst kunde förgöra allt. Men till slut fick vi rätsida på det (tror jag?? Hoppas) så den 1a april (no joke) lämnar jag det här landet för Thailand, Kambodja och Vietnam ett tag och sen kommer jag hem 13e maj igen. Alltså, jag vet, det inte direkt min mammas ungdomsresa när hon jobbade sig runt hela världen i två år men jag vill försöka se mig om litegrann. Väldigt mycket medelklass över mig nu men har typ inte rest något alls än (wow big problems grattis). Lovar dock att inte lägga upp bilder på fattiga barn och skriva om hur de lärt mig om livet. Är verkligen livrädd för att va en white saviour.
Elsa och jag går way back, alltså waaaay back, sedan mina föräldrar satte mig på samma dagis som henne. I lågstadiet ville vi aldrig vara ute på rasterna och leka utan försökte alltid få vara inne, typ genom att sitta i matsalen tills alla läskiga högstadiekids skulle äta. Om vi var tvungna att vara ute promenerade vi bara runt och pratade. Några av lärarna refererade till oss som "Östermalmstanterna". Vi var helt oskiljaktiga tills gymnasiet särade på oss men hon är forever min bästis och nu ska vi på äventyr tillsammans. Kul!! Full moon party!! Hoppas att vi inte dör.
inflyttningsfika
I söndags hade vi inflyttningsfika för våra familjer. Eller, ja, Maltes armé till $läkt (okej de var typ 9 pers) och min familj. De skulle träffas för första gången (lyssna här för att komma i rätt sinnesstämning). Jag var ganska så nervös för att det skulle vara stelt mest och skällde på Malte för att han inte städade tillräckligt fort. Men det gick ganska bra! Såklart en jättekonstig situation att ba hej jag har hittat någon jag gillar och vi har ställt alla vara grejer på samma ställe så därför ska ni som avlat mig och de som avlat hen dricka kaffe ihop. En liten del av mig var ganska taggad på att analysera spektaklet ur ett klassperspektiv nu när mina föräldrar som gjort en klassresa från arbetarklass till medelklass skulle träffa Maltes överklassläkt. Men när vi väl var där var jag alldeles för obekväm för kritiskt granskande.
Jag hade i alla fall bakat massor som ett sätt att hantera mina nerver. Chokladbröd, kladdkaksmuffin med chokladglasyr på, chocolate chip muffins, smörkakor?? Snacka om att overdo it. På bilden även Maltes gulliga kusin som kom över tidigt med sin lillasyster och hjälpte till att baka. Mmmm idylliskt.
Det var ett par tillfällen när jag inte visste om jag skulle bli glad eller obekväm, typ när Maltes mamma bjöd in mig att fira jul med dem?? Eller när jag inte visste vilket som var mitt saftglas och Maltes farmor ba "det spelar väl ingen roll, ta vilket som helst, det är ju bara släkten här!" ??? Like okej vi bor ihop men vi har väl knappast stadgat oss? Visserligen satt jag och kollade på bröllopsklänningar på internet igår men det hör inte ihop med det här. Tror jag. En med något traditionella värderingar i Maltes släkt hade uttryckt något i stil med att nu när vi bor ihop hade våra föräldrar "sanktionerat" vårt förhållande så nu kan vi skaffa barn? Jag skrattade åt det men Malte blev för nervös för att tycka att det var kul.
Överlag var det ingen hemsk upplevelse men jag vet inte om jag skulle rekommendera det till andra. Fast å andra sidan fick vi strålande presenter! En brödrost, en lyxig espressomaskin, vinglas och EN MIXER!!! Är så himla taggad på att göra skitmycket soppor.
Slut på fika. Min lillasyster och hennes kille i eftermiddagssolen. Upplevelsen får 3 av 5 i betyg.
märkt för livet/den förlorade sonen återvänder
Igår var det en sjukt spännande dag för mig av två anledningar.
Ett: jag och Olivia skulle tatuera oss. Även om jag har velat tatuera mig sedan jag var typ tretton och vetat mitt motiv i flera månader och vi bokade tiden för typ tre veckor sedan så fattade jag verkligen inte vad det var som hände. Hela grejen var så sjuk och jag var så nervös innan att jag gick runt och gapskrattade som någon sorts galning som absolut inte borde få gå runt ensam på gatorna. Det känns fortfarande helt overkligt att jag faktiskt gjorde det?? Mamma försökte såklart övertala mig att dra mig ur till sista stund genom att t.ex. smsa "kom ihåg att det är forever and ever... precis som min kärlek till dig". Bra försök, mamma.
En nervös medan tatueraren fixade med utrustningen / När han lagt på skissen. Wäääää
Egentligen var jag inte så nervös över att det skulle göra ont utan mer nervös för hur jag skulle reagera på smärtan. Jag var verkligen livrädd för att jag skulle typ gråta eller skrika eller drabbas av panik, som om hela studion var full av svältande rovdjur som bara väntade på första bästa tecken på svaghet. Men det gjorde verkligen inte så ont som jag trodde. Skulle kanske inte sträcka mig så långt som att säga att det var SKÖNT men det kändes som att bli stucken tusen gånger med små nålar, så ja, exakt vad det är. Hade ett moment precis när han satte på maskinen när jag ba HAHA DET KÄNNS JU INTE ENS :-D men sedan insåg jag att det var för att han inte hade satt ner nålen mot huden än.
Inplastad och klar / När min bror skulle fota åt mig och ba SE SÅ GLAD UT DU KAN
Åh. Som jag älskar den. Tittar ner på den säkert hundra gånger om dagen och tänker bara fuck vad vacker du är. Insåg redan när han började göra konturerna att jag skulle bli helt kär i den. Jag är ju högerhänt så har alltid älskat min högerarm lite mer men nu tror jag fan att jag föredrar vänsterarmen. Det var förresten Kim på Lifestyle Tattoo i Sundbyberg som gjorde dem, kan varmt rekommendera.
Två: jag flyttade hem (till mina föräldrar) från läggan. Hjälp, vad tiden har gått fort. Det kändes faktiskt ganska sorgligt när jag hade packat ihop alla mina grejer och städat varenda yta som kändes rimlig att städa och stod i dörren och släckte lampan en sista gång. Även om det har rört sig om en blygsam period har det ju varit my first taste of real life. Kommer alltid ha ett speciellt ställe för den här läggan i mitt hjärta. Näääeee nu blir jag sentimental.
Sista måltiden i läggan: banan, jordnössmör, mörk choklad, kanel. Smaksensation, jag lovar / Malte när han inte hjälpte mig att packa upp utan kapade min insta för sina selfies istället. Jävla tönt
Även om jag vant mig vid en viss nivå av frihet så känns det inte alls speciellt jobbigt att bo med min familj igen. Det är rätt kul att inte behöva underhålla sig själv hela tiden, att inte behöva köpa mat för att få äta mat, att ha en dusch som inte orsakar översvämning och ett helt kök att bre ut sig i. Det som däremot suger är att behöva bo i fucking jävla skit-Trångsund igen. Jag kände verkligen hur hopplöshet och krossade drömmar sveptes runt mig som en blöt filt när jag klev av tåget på väg hem efter jobbet idag. Ärligt talat vet jag inte exakt varför det känns så trist att vara här, jag kanske bara har växt ifrån det. Tur att det bara handlar om ett par veckor innan det är dags för nästa flyttlass.
det hittills största problemet
Har stött på ensamlivets kanske främsta utmaning (förutom att överleva de långa, kalla nätterna när meningslösheten kryper över en): HUR FAN VIKER MAN LAKAN?? Ska man behöva bjuda över en kompis för att det ska bli värdigt gjort? Nu ligger de bara på soffan och ser mest ut som ett konstprojekt som speglar curlingbarnens handfallenhet inför vuxenlivet och resonerar kring vad de egentligen har för chans att klara vardagen utan sina uppfödare och huruvida hushållsfärdigheter kanske hade varit viktigare för uppfostran än diverese skjutsar och eventuella ekonomiska bidrag.
Alltså. Welcome to my crib. Jag ska verkligen göra det men bara någon dag efter att jag hade städat och det var såååååå himla fint här så kom Malte hit. Helt plötsligt var det grus på hela golvet och i sängen, smulor och disk överallt, badrummet helt översvämmat och hans grejer utspridda lite varstans så nu känns det inte lika kul att visa upp längre. Jag vet inte hur det är för andra som har partner men väldigt ofta känns det som att min pojkvän är likvärdig med en treåring på vissa plan. Fast inte på alla för då vore jag väldigt äcklig.
tvätt is but the next great adventure
Så var Den Stora Tvättdagen kommen. One small step for gemene man a giant leap for Klaras vuxenblivande. Snart är jag fan helt självförsörjande och oberoende av mina föräldrar?? Gud vad sjukt egentligen, att de bara sammanförde två små små könsceller som växte till en större klump celler och nu sådär 20 år senare kan cellklumpen till och med ta ansvar för att den sveper rena tygstycken runt sig? Makes you think.
Jag var en aning nervös, det måste jag erkänna. Det var ju trots allt ca sju år sedan jag tvättade senast och då hade jag mamma på standby, nu var jag all alone i en tvättstuga. Var ungefär 100% säker på att allt skulle gå åt helvete men spoiler alert: det gick typ bra. Tror jag. Allt var ännu inte riktigt torrt när jag gick hemifrån imorse men inget har blivit missfärgat. FAKTISKT. Det trodde en ju aldrig.
1. En nervös precis när maskinerna gått igång. Utan tröja dessutom för det var så djävulskt varmt där inne +lite svettig efter att ha burit ner tvättkorgen hehe. Andas fitness. Aldrig vila. Beach 2014.
2. Drog en lina medan jag väntade. (OBS skämt det är tvättmedel don't do drugs kids)
Aa som sagt något nervig, något okunnig, något förvuxen bebis. Verkligen In Case of Emergency till pappa där, till slut mejlade han mig bara manualen till maskinen.
curlingbarn
Nu har jag ändå bott i läggan i nästan tre veckor så idag tänkte jag att det kanske kunde vara dags att städa. Jag har alltså LAGT UNDAN TID för att STÄDA. PLANERAT IN att STÄDA. Tror aldrig det har hänt förut. Jag ska låna en dammsugare av Sandra för det kan jag i alla fall hantera, men när det gäller resten av lägenheten ställer jag mig frågande. Liksom vad behöver göras för att det ska bli fräscht eller i alla fall inte dra åt sig ohyra och hur ordnar man det? Dessutom behöver jag tvätta och det har jag enbart gjort en gång i mitt liv, det vill säga i 6:an när vi hade det i läxan på hemkunskapen och då var mamma med. Nu ska jag vara helt själv och dessutom för första gången spendera tid i en så kallad "tvättstuga". Därför har jag suttit och googlat saker som "hur städa handfat" "hur tvättar man kläder" "vilket tvättmedel" osv hela dagen. Ärligt talat känner jag mig fortfarande inte ett dugg redo men fake it til you make it eller dö i smuts.
Fan vad jag önskar att mina föräldrar hade curlat mig mindre och satt mig mer i arbete. Jag har väl aldrig sett mig som bortskämd, i alla fall inte på det där sättet så att man får allt man pekar på och aldrig får ta ett nej och slipper göra sin egen frukost som en del jag känner. Men uppenbarligen finns det vissa kunskapsluckor i de områden jag passande nog tycker är tråkigast. Typ laga mat kan jag ju men dessa tvättråd kommer ge mig stresseksem.
När hela stället glänser och skiner ska jag göra en welcome to my crib tänkte jag i alla fall så nu vet ni vad ni har att se fram emot.
försöker laga mat
Jag bor ju just nu i ett korridorsrum och det innebär att i läggan finns det en liten, liten, liten köksvrå (man öppnar något som ser ut typ som en garderobsdörr och där finns det handfat, en liten spisplatta, en kyl med ett pyttelitet frysfack) men ute i korridoren finns ett stort, gemensamt kök. Idag vågade jag mig dit för att laga mat första gången. Jag var på helspänn men det dök faktiskt inte upp någon annan och tur var väl det för där har vi en social situation jag inte skulle kunna hantera. Speciellt inte eftersom att jag, skönt avslappnad som jag är, hade på mig en svettig tröja jag haft på mig hela dagen och........ mina rosa pyjamasshorts. Gör looken komplett med halvdan hästsvans, stripig lugg och finnigt fejs.
Jag lagade i alla fall linssoppa! Googlade runt lite efter bra recept och fastnade till slut för ett som var typ "släng linser i vatten, lägg i lite allt möjligt du hittar i kylskåpet, koka!". Det blir tyvärr ingen matbild för det ser för jävligt ut men det smakar i alla fall okej. Eller, det smakar linser och grönsaker i vatten vilket typ är vad det är. Äger för tillfället inte särskilt många kryddor.
så jag var hembjuden på middag igår
Eftersom att jag ska till Göteborg och Way out west idag så behövde jag åka hem (dvs till mina föräldrar) igår och hämta typ väska och alla mina snygga kläder så jag kan passa in på wayan och inte bli smygfotad och uthängd via instagram som Fulast I Sverige och aldrig kommer in på några coola klubbar igen, vilket jag antar är straffet om man inte konformerar sig. Jag smsade min mamma och undrade om jag kanske kunde käka något hemma hos dem? Hennes svar: JA kom på middag med familjen 18:30!! Så jag åkte hem (dvs till mina föräldrar) och de hade styrt värsta festmåltiden. Alltså, sådär som de gör när vi får gäster. Vilket jag antar att jag är nu?? Pappa hade i alla fall gjort guacamole och perfekta klyftpotatisar och grillad halloumi och jag fick pepsi så aa jag rullade väl därifrån. Tydligen så har kommunikationen i familjen brustit en del för min tolvåriga lillebror hade i måndags blivit sur och ba SKA KLARA FLYTTA HEMIFRÅN VARFÖR HAR INGEN SAGT DET TILL MIG. Eeeh hoppsan. Aja han har aldrig blivit så glad att se mig förut så det är ju ett plus.
Okej, jag vet att det här var ett dygn efter själva flytten men det kändes ändå konstigt att vara där. Att kliva av tåget i lilla skit-Trångsund och åka min gamla buss och komma in i mitt hem som egentligen inte är riktigt mitt längre. Alltså, det märktes ju att något var annorlunda. När jag var uppe i mitt rum och rotade runt bland mina alldeles för många kläder (man kommer till en punkt när man tittar ner i en byrålåda och ba...... just det det här är mina kläder tror jag? för att man i vanliga fall bara bryr sig om översta lagret och aldrig kommer ända ner till fossilerna) så kändes det liksom att något saknades. Själva själen var borta, så att säga. Känns litegrann som att jag är mellan hem just nu.
efter första natten
Jag överlevde!! När jag kom hem från Näääk och Nimo på grönan igår till tom lägga struntade jag i att laga matlåda och åt chips och dipp istället för come on jag måste ju ha inflyttningsfest och fira lite. Billighetschips vitlöksdipp och läsa Harry Potter i sängen, the club can't even handle me right now. Alltså om detta är att vara vuxen så kan jag fan överleva det. Vågade sova med lampan släckt. Lyckades vakna i tid och var till och med sjukt tidig till jobbet så tog en promme runt sjön helt fitness. Det är nästan så man tror att jag ska börja äta kvarg till frukost och instragramma mig själv i träningsoutfit och tagga #aldrigvila. No offence till fitnesspeeps, det är bara så pass inte jag att ni borde ringa psykakuten om jag visar symtom på det. Nu lyckades jag precis laga min lilla tippexrullare eller vad fan de nu heter som jag tappade i golvet igår så hela rullen åkte ut och alla bitar föll isär. JAG ÄR FAN OÖVERVINNERLIG IDAG. Peace out
ägd
första natten
Igår kväll hade jag inte packat något alls och fick eventuellt en liten panikattack och slängde i ren desperation ihop allt det viktigaste jag kunde komma på i två ikeakassar. För idag efter jobbet hämtade mamma mig och så åkte vi ut till Flempan och jag flyttade in!! Alltså. Det här handlar om ca 6 veckor. Det är ingen megagrej. Det är lite på låtsas. Men det känns ändå så knäppt. Att storhandla. Att vinka av mamma. Att komma hem till ingen alls på kvällen. Just den biten är väl mer jobbig än kul. Hittills har jag sovit helt, helt ensam två gånger i mitt liv och det var i Göteborg nu i juni. Och nu ska jag bo själv........ Det hela kan sluta hur som helst. Kanske ringer jag upp alla jag känner mitt i natten för att ta farväl i ren panik. Det värsta är att det bor jätteläskiga barn i det här huset. Är rädd för att vakna och se dem stå nere vid fotändan. NÄÄ FY nu skrämmer jag upp mig själv. Det kommer säkert gå bra det här.
Här sitter jag i soffan go och gla med läggans första måltid: macka med getost och honung. Gourmet så att säga (skoja den var snart utgången för 10 kr på pulsen).
om jag ska vara helt ärlig så har jag lite panne
Den egentliga anledningen till att jag ville börja blogga var ju för att det är rätt mycket stora grejer som händer mig det närmaste året och här kan jag dokumentera ett mycket viktigt skede i mitt liv, processen av vuxenblivande och försöken att ""stå på egna ben"". När allting förändras och man kastas ut från boet och tappar fotfästet helt, typ så. Och nu närmar det sig men om jag ska vara helt ärlig med er så har jag lite panne. En hel del panne kanske till och med.
Okej, jag erkänner, jag har varit myndig i typ ett år och åtta månader men jag är ju inte Riktig Vuxen för det. De kan tvinga på mig deklarationer och heltidsjobb och räkningar men de kan aldrig tvinga mig att hantera det. Jag har någon vision om att man blir Riktig Vuxen när man 1) blir 20 2) flyttar hemifrån och/eller 3) reser ut i världen för att finna sig själv och kommer hem täckt i resdamm och livserfarenhet. Det är väl ungefär vad som kommer hända mig det här året så det dröjer väl inte lång tid innan jag går på parmiddagar och pratar om börsen och bryr mig mer om typ smaktoner och druvsort i vin istället för alkoholprocent och pris.
MEN. Vi ska inte gå händelserna i förväg. En sak i taget: nu är det alltså tänkt att jag ska börja den här processen. Min kompis Erik lånar ut sin studentlägga till mig i sex veckor. En sorts flytta hemifrån-light. Och jag har en del panne. Huuuuuuur blir man mentalt redo egentligen? Jag börjar inse att jag måste vänja mig av med: att bo med en katt, tvättade kläder utan ansträngning, ett fullt skafferi och kylskåp, mitt tonårsrum. VAD har jag gett mig in på egentligen?!? Ska undersöka pros and cons med att bo hemma i mina föräldrars källare upp till medelåldern.
någonstans ska man väl börja
Jaha, då sitter man här 19 år och sju månader gammal och skriver sitt första riktiga blogginlägg för att man av någon anledning har fått för sig att de sjuttioelva sociala medier man redan fläker ut sitt liv på inte räcker riktigt hela vägen.
Jag heter Klara men försöker desperat få smeknamnet "Kicken" att hända, därav bloggnamnet. Det var i våras någon gång på ett så kallat "chillkrök" där jag var påverkad av diverse (lagliga) substanser och fick en sorts kick ungefär som en liten fjortis och så kallade närvarande mig för Kicken och jag ÄLSKADE DET. Mina föräldrar ville ge sina barn namn med korta stavelser för att de skulle vara lätta att skrika men vad de inte tänkte på var att det innebär att man inte får några smeknamn, så hela min uppväxt har jag varit avundsjuk och längtat efter ett eget. Mina föräldrar ville å andra sidan också att deras barn inte skulle namn man kunde skämta om och döpte mig till Klara. Och min lillebror till Axel. Så. Det där med namngivning är väl kanske inte deras starka sida.
Det här är första gången i mitt liv som jag har en alldeles riktig lifestyle-blogg. Hittills har jag bara haft teenage angst-bloggar där man mest romantiserar varenda liten känsla och är alldeles för öppen om sina innersta tankar för att vara på internet. Älskar såna bloggar. Men nu tänkte jag att det kommer hända så mycket i mitt liv det närmsta året så det kanske är dags att dokumentera på ett annat sätt. Jag tar inte så fina bilder och skriver kanske inte så kul. Dessutom kan jag ingenting om bloggdesign och ägnade 45 minuter åt att försöka hitta var man skulle byta header någonstans. Men det kanske kan funka mellan oss ändå.
Här är lite bilder från min Instagram. Mest för att kul med bilder i lilla bloggen. Trots att typ alla som kommer läsa det här har sett dem redan. JAJA.
