Det är sensommar. Löven har ännu inte skiftat färg, men det hänger i luften. Jag är dödstrött och på väg hem från jobbet med huvudet fullt av allt jag måste göra innan jag äntligen kan gå och lägga mig. En pojke passerar mig. Jag la märke till honom på avstånd men eftersom att jag har blicken riktad mot mobilen och musik i hörlurarna så tänker jag inte särskilt på att vi närmar oss varandra. Jag märker inte om han tittar på mig men det måste han ha gjort för precis efter att vi passerat varandra tar han tag om min handled. Han är bara en pojke, men hans grepp är fast och kompromisslöst. Han tar tag om min handled men skräcken i magen känns som ett knivhugg. Jag stannar och han släpper min arm. "Good evening", säger han och ler stort. "Good evening", mumlar jag tillbaka. Han hindrar mig inte när jag fortsätter gå utan fortsätter han också. När jag ser mig över axeln för att dubbelkolla att han inte följer efter mig sneglar han bakåt. Han ser glad ut och har en helt ny studs i sin gång.

 

Han är inte mer än en pojke. Han är ett barn. Tolv, tretton, kanske fjorton. Han vill inget illa. Han ville väl säga hej till en tjej han tyckte var söt, eller så tyckte han att jag såg deppig ut och behövde lite vänlighet. Det finns inget med honom som utstrålar fara. Han är bara ett barn. Men det där ögonblicket när jag känner en främmande hand slutas om min handled, det stannar hos mig. Jag ser mig oftare över axeln sedan dess. Jag håller nycklarna hårdare mellan fingrarna i min knytna hand på vägen hem. Jag anstränger mig mer för att bli osynlig när jag går förbi grupper av män. Det går liksom inte att skaka av, det där greppet.

 

Han menar inget illa. Det gör nog inte alla killar på klubb som pratar upp en i ett hörn utan flyktvägar heller. Eller de som närmar sig en i kollektivtrafiken. Det är nog många som inte menar något illa. Problemet är att jag inte vet vem som faktiskt vill mig illa. Hotet om våldtäkt och sexuella övergrepp är konstant närvarande. I varje blick, i varje rörelse åt mitt håll, i varje komplimang som känns som ett hot. De vill kanske inget illa, de är säkert snälla, men allt jag kan tänka är att den här gången kanske det blir mig det står om i tidningen imorgon. Deras intentioner betyder inte ett skit när det enda försvaret vi har är att alltid vara redo. För konsekvensen av att skulden för övergrepp jämt och ständigt, om och om igen, läggs på tjejer, är att killar blir potentiella våldtäktsmän. Allihop. Även de som är så snälla och aldrig vill något illa. Genom att inte inse det ständiga potentiella hot de utgör visar de bara hur självklar deras konstanta rätt till världen är för dem. Att deras rätt att närma sig mig väger tyngre än det faktum att jag kanske inte vill prata med dem. Det känns som ett hån, hur de inte ens filosoferar över hur de rör sig i det offentliga rummet i total frihet medan jag alltid är på helspänn, alltid vet exakt hur många män som finns runt mig och vilka av dem jag bedömer som de främsta hoten, alltid påminns om det fysiska underläget jag är i för att jag är tillräckligt liten för att kunna bäras iväg och inte särskilt stark och och har ett hål som kan fyllas med våld.

 

Han är bara en pojke. Han menar inget illa. Det är inte hans fel, att den kollektiva manligheten lär honom vad han har rätt till. Att han har rätt till ett grepp om min handled, att han har rätt att kräva min uppmärksamhet. Men inget mer boys will be boys. Inga mer välvilliga främmande händer eller nyfikna främmande ansikten som ju bara vill prata lite. Det måste vara slut snart. Jag vill att en revolution ska komma, så att jag också kan röra mig utomhus i total frihet, utan att vara så jävla rädd jämt.