Skickade officiellt in min första uppgift på högskolenivå nyss. Den var varken så svår eller så stor men har ändå orsakat rätt mycket panne. Mest för att jag överskattade min förmåga och trodde att jag skulle orka plugga mer än vad jag gjorde. Det var fan jobbigt att arbeta 8 timmar för att åka hem och skriva inlämning??? No shit asså. Har somnat framför datorn alldeles för sent på nätterna och praktiskt tagit varit en zombie på fyra timmars sömn. MEN NU har jag skickat in den så no more! Lovar att lära mig min läxa till nästa gång och prioritera bättre och börja i god tid blablabla. När jag hade laddat upp filen var jag tvungen att kryssa i en ruta där jag lovade och svor att det var mitt arbete och ingen annans. Är jätterädd för att ha råkat plagiera av misstag och att de ska ha lagt en förbannelse över den lilla rutan så att jag kommer bli förföljd av en läskig lärare som psykar mig resten av livet eller typ förlora min förmåga att förstå uppgiftsformuleringar. Försöker verkligen att inte oroa mig över min prestation för den här kursen spelar ju verkligen ingen. roll. men det är svårt för någon som har levt på betyg sedan i 8:an.

 

 

 

MUSIC & ARTS
Stod i skarp kontrast till Emmaboda som var veckan innan. Medelåldern var verkligen medelålders, folk var nyktra eller möjligen salongs, ingen dansade eller sjöng på konserterna. Jag tror att min själ måste åldras en del innan jag försöker mig på Music & Arts igen. Möjligen Sveriges vackraste festivalområde däremot, på Skeppsholmen med vattnet precis bakom den enda scenen.

Poseade lite utanför området hej hej / Typ såhär såg det ut framför scenerna. Just här var det CocoRosie som körde och de var väldigt coola 

Efterklang, en av festivalens höjdpunkter. Helt knäppa och skitbra danskar / Mannen myten legenden, Rodriguez. Sjukt skruttig var han men det var ändå rätt fett när han drog igång första låten från Searching for Sugar Man och hela publiken liksom kollektivt rös till

För att få in själva arts-grejen så utnyttjade mamma och jag det fria inträdet på Moderna. Här Den döende dandyn. Är inte så bra på konst men den gillar jag verkligen / Det var också en skitfin utställning med Niki de Saint Phalle, speciellt hennes sånahär små illustrationer gillade jag

Jag hade verkligen sett fram emot att se Lune men det var verkligen pinsamt dåligt. Hennes jävla assistent som bara höll upp saker, här en jävla presentpåse men ba okej?? Ska det vara konst?? Ugh / Prince var 1,5 h sen som anstår en sann diva men så kom också första konfettin inom tio minuter. Orkade inte ens se hela för var så himla sur på honom

 

WAY OUT WEST
Är ganska så kluven till Way Out West. Det är mycket utseendehets och rätt ängsligt, det är jobbigt att man måste planera så himla mycket för att lyckas komma in på klubbarna och att man automatiskt missar så mycket av festivalen när man inte kan vara på elva klubbar samtidigt, det är sanslöst dyrt. Men de har också en fingertoppskänsla för bokningar och tar ett socialt ansvar som jag uppskattar, som t.ex. med den vegetariska maten. Plus att den är i Göteborg och jag fucking älskar den stan.

Tame Impala, fett coola / GBG Filmstudios den första kvällen för att se Shout Out Louds  

Det här hände. DET HÄR HÄNDE. Tänker aldrig låta någon glömma det.

Håkan!! Fyfan vad bra det var. Jag har nog aldrig dansat så mycket i hela mitt liv förut. Jag och Julia turades om att storböla. Det är något speciellt med Håkan i Göteborg, jag tror verkligen det.

Julia i rökrummet på jazzhuset / Så jävla göteborgsk popidyll, höll på att få slag. Ville inte verka som den storögda romantiserande poparen jag faktiskt var så tog bara den här bilden i förbifarten

Jag och Julia skickade en hej-vi-saknar-dig-bild till vår kära Linda / Vi var på Ingrid sista kvällen och gissa vem som också var det... MARKUS KRUNEGÅRD! Stod bakom en lång kille som måste lagt märke till mitt hysteriska skrikande för han erbjöd mig sin plats längst fram. Krunis spelade bara ett par låtar men fin var han och hysteriskt flottigt hår hade han.

 

Det var verkligen så coolt där / I samband med ett toabesök träffade vi den här snubben som berättade om de tarmproblem han haft sedan han fyllde 25 tills hans flickvän kom och ba NEJ DU KAN INTE PRATA OM DET MED FRÄMLINGAR HERREGUD

 

POPAGANDA  

Jag har en speciell plats i mitt lilla hjärta för Popaganda, den enda festivalen jag varit trogen fyra år på raken. Den har blivit synonym med sommarens slut för mig. I år hade de också den bästa line up de haft på flera år och jag hade sånt himla fantastiskt sällskap så jag kunde faktiskt inte haft ett bättre avslut på festivalsommaren. Fast egentligen önskar jag att den inte behövde ta slut alls.

Agnes och Alina på förfesten på Debaser Strand / Olivia, Ludvig, Simon. Bästa

Ludvig och Josefin när vi väntade på Noah and the Whale fast egentligen mest på The xx / Blev ändå positivt överraskad av dem, det var inte alls plågsamt att stå längst fram på deras konsert
 

The xx. Som jag älskar dem, kan inte ens sätta fingret på exakt varför, jag bara gör det / Speciellt Oliver Sim. Min fysiska reaktion när jag såg honom, holy cow, kunde knappt stå på benen. Ska verkligen haffa honom någon dag

 
Såhär såg jag ut på lördagen / Makthaverskan!! Det fantastiska med dem är att det verkligen är som att gå och se sina kompisar spela och inte kompisar man ser bara för att det är ens kompisar utan man tycker genuint att det är stört jävla bra och alla fel dem gör blir bara charmiga

Mitt bästa gäng under Hot Chip. Fyfan vad jag saknar dessa peeps varenda dag i livet.

Ludvig!! Kan vara världens bästa människa / Håkan avslutade vilket ändå kändes jävligt rätt. Kunde inte slå när jag och Josefin såg honom i Slottsskogen men värdigt slut för sommaren.

Sorry för radiotystnaden. Eller alltså nej jag vill inte vara en sån bloggare vars blogg till hälften består av inlägg som bara är "förlåt för dålig uppdatering!! Lovar att bättra mig nu ska jag gå ut med hunden hejdå" för ärligt talat tror jag inte att det är så många som bryr sig. Så inte sorry. Det kändes bara läskigt efter att jag hade skrivit ett ""seriöst"" inlägg som om jag helt plötsligt tyckte att jag var någon Viktig Person Med Saker Att Säga vilket jag inte är och femdubblade besökarna en dag. Nuförtiden glider jag mest runt här hemma (hos mina föräldrar) och njuter av det breda sortimentet av frukostalternativ och att slippa handdiska. De tycker nog att det är rätt kul att jag är här nu, de står och tittar på när jag gör mig i ordning på morgonen och ser ut ungefär exakt såhär: :') Supergulligt förutom att jag alltid är asstressad och ba VAAAAAD.

 

Enda anledningen till att jag fick för mig att blogga en söndagkväll kl 23 är för att alternativet är att plugga. Jag har min första inlämning på onsdag och börjar bli sådär nervös och prestationsstressad. Trots att betyget jag får i den här kursen inte spelar någon roll för något alls och jag bara läser den på kul!!!! Ibland blir jag bara så trött på min hjärna att jag vill adoptera bort den och placera en stor tuss bomull innanför skallbenet istället. Jag har insett att jag är en prokrastinerare av typen "måste bara fixa det här först" vilket innebär att jag jättegärna städar men bara om jag egentligen måste plugga. Helt plötsligt fattar jag varför mitt rum har varit konstant asäckligt sedan jag tog studenten. 

Det är sensommar. Löven har ännu inte skiftat färg, men det hänger i luften. Jag är dödstrött och på väg hem från jobbet med huvudet fullt av allt jag måste göra innan jag äntligen kan gå och lägga mig. En pojke passerar mig. Jag la märke till honom på avstånd men eftersom att jag har blicken riktad mot mobilen och musik i hörlurarna så tänker jag inte särskilt på att vi närmar oss varandra. Jag märker inte om han tittar på mig men det måste han ha gjort för precis efter att vi passerat varandra tar han tag om min handled. Han är bara en pojke, men hans grepp är fast och kompromisslöst. Han tar tag om min handled men skräcken i magen känns som ett knivhugg. Jag stannar och han släpper min arm. "Good evening", säger han och ler stort. "Good evening", mumlar jag tillbaka. Han hindrar mig inte när jag fortsätter gå utan fortsätter han också. När jag ser mig över axeln för att dubbelkolla att han inte följer efter mig sneglar han bakåt. Han ser glad ut och har en helt ny studs i sin gång.

 

Han är inte mer än en pojke. Han är ett barn. Tolv, tretton, kanske fjorton. Han vill inget illa. Han ville väl säga hej till en tjej han tyckte var söt, eller så tyckte han att jag såg deppig ut och behövde lite vänlighet. Det finns inget med honom som utstrålar fara. Han är bara ett barn. Men det där ögonblicket när jag känner en främmande hand slutas om min handled, det stannar hos mig. Jag ser mig oftare över axeln sedan dess. Jag håller nycklarna hårdare mellan fingrarna i min knytna hand på vägen hem. Jag anstränger mig mer för att bli osynlig när jag går förbi grupper av män. Det går liksom inte att skaka av, det där greppet.

 

Han menar inget illa. Det gör nog inte alla killar på klubb som pratar upp en i ett hörn utan flyktvägar heller. Eller de som närmar sig en i kollektivtrafiken. Det är nog många som inte menar något illa. Problemet är att jag inte vet vem som faktiskt vill mig illa. Hotet om våldtäkt och sexuella övergrepp är konstant närvarande. I varje blick, i varje rörelse åt mitt håll, i varje komplimang som känns som ett hot. De vill kanske inget illa, de är säkert snälla, men allt jag kan tänka är att den här gången kanske det blir mig det står om i tidningen imorgon. Deras intentioner betyder inte ett skit när det enda försvaret vi har är att alltid vara redo. För konsekvensen av att skulden för övergrepp jämt och ständigt, om och om igen, läggs på tjejer, är att killar blir potentiella våldtäktsmän. Allihop. Även de som är så snälla och aldrig vill något illa. Genom att inte inse det ständiga potentiella hot de utgör visar de bara hur självklar deras konstanta rätt till världen är för dem. Att deras rätt att närma sig mig väger tyngre än det faktum att jag kanske inte vill prata med dem. Det känns som ett hån, hur de inte ens filosoferar över hur de rör sig i det offentliga rummet i total frihet medan jag alltid är på helspänn, alltid vet exakt hur många män som finns runt mig och vilka av dem jag bedömer som de främsta hoten, alltid påminns om det fysiska underläget jag är i för att jag är tillräckligt liten för att kunna bäras iväg och inte särskilt stark och och har ett hål som kan fyllas med våld.

 

Han är bara en pojke. Han menar inget illa. Det är inte hans fel, att den kollektiva manligheten lär honom vad han har rätt till. Att han har rätt till ett grepp om min handled, att han har rätt att kräva min uppmärksamhet. Men inget mer boys will be boys. Inga mer välvilliga främmande händer eller nyfikna främmande ansikten som ju bara vill prata lite. Det måste vara slut snart. Jag vill att en revolution ska komma, så att jag också kan röra mig utomhus i total frihet, utan att vara så jävla rädd jämt.

Igår var det en sjukt spännande dag för mig av två anledningar. 

 

Ett: jag och Olivia skulle tatuera oss. Även om jag har velat tatuera mig sedan jag var typ tretton och vetat mitt motiv i flera månader och vi bokade tiden för typ tre veckor sedan så fattade jag verkligen inte vad det var som hände. Hela grejen var så sjuk och jag var så nervös innan att jag gick runt och gapskrattade som någon sorts galning som absolut inte borde få gå runt ensam på gatorna. Det känns fortfarande helt overkligt att jag faktiskt gjorde det?? Mamma försökte såklart övertala mig att dra mig ur till sista stund genom att t.ex. smsa "kom ihåg att det är forever and ever... precis som min kärlek till dig". Bra försök, mamma.

 

 

HULTSFRED
Först ut var Hultsfred som inte alls var i Hultsfred utan i Sigtuna. Vädret var lite halvtrist men jag hade kul och massor av bra sällskap. I kontrast till resten av sommaren fattade jag i efterhand vilken tung stämning det var där, nästan dämpat på samma sätt som en begravning. Inte exakt lika mycket folkfest som det borde vara på festival.

Var bara på Bråvalla på fredagen, men fyfan vilken bra dag det var. Tillbringade typ hela dagen framför Green Stage och väntade och sedan sprang vi mest runt lite planlöst och drack ur pluntorna vi hade smugglat in för att till slut ta bussen hem till Stockholm vid 4. Det märktes att FKP satsat ordentligt på Bråvalla (till skillnad från Hultsfred), det kändes typ som Peace and Love förutom att det inte växt fram organiskt för fem öre och allt var 100% kommersiellt.

Åh, Emmaboda. Jag hade hört så mycket sjukt om den här festivalen, hur äcklig den var, hur skön den var, hur annorlunda den var, men jag var verkligen inte förberedd på vad jag skulle uppleva. Det är som en helt annan värld där inga av de vanliga reglerna gäller, inte som någon annan festival. Trivdes verkligen varenda jävla sekund och ville inte åka hem och längtade till nästa år så fort vi åkte lämnade området.

Så igår släpptes det här:

 

 

Okej. Andningspaus. Jag kan liksom inte ta in allt på samma gång, hela kroppen känns som en cola någon precis släppt ner en mentos i. Dvs mitt huvud kommer säkert sprängas snart. Jag vågar knappt tro att det är sant. Det har gått så många rykten som aldrig någonsin varit de minsta sanna. Men det här är officiella källor och det är inte 1a april. Så det måste vara sant. ÅH HERREGUD.

 

Andningspaus.

 

Det var inte alls länge sedan jag och Sarah pratade om hur trist det är att det är slut, eller, inte SLUT, det är ju aldrig slut, men lite över. Alla böcker har kommit och alla filmer är ute. Det har stått ganska still ett bra tag. SÅ SLÄPPER DEM DET HÄR.

 

 

An extension of the wizarding world. Tror att det är det bästa som skulle kunna hända? Ingen jävla fortsättning på epilogen. Inga jävla marodörer (fast det hade varit fett). Bara mer magi. Bara samma värld. Vår värld. (Tårögd nu)

 

Visst, man kan ifrågasätta vad Warner Brothers har för motiv egentligen. Vill de göra detta för the big dollars? Ja, troligtvis. Men om det är någon jag litar på så är det my queen och om hon säger "I always said that I would only revisit the wizarding world if I had an idea that I was really excited about and this is it” så tror jag på henne. I would trust her with my life.

Mm nu har min kurs börjat som sagt så jag har tillbringat senaste tiden med kurslitteratur i väskan och feministiska teorier i huvudet. Är för tillfället alltså heltidsanställd, deltidsanställd och halvtidsstuderande. Det låter ju verkligen som ett recept på blodpropp innan 20. Helt sjukt egentligen att det är över ett år sedan jag pluggade senast för det känns så himla naturligt, som om inget alls har hänt sedan studenten. Somna med skolböcker i handen, läsa samma meningar om och om igen utan att fatta hur bokstäver funkar alls, slita sig i håret över uppgiftsformuleringar, hetsäta godis för att motivera sig, den gamla hederliga prestationsångesten. Tog cirka ingen tid alls att komma in i det. Nej men helt ärligt så tycker jag att det är skitkul!! Att sparka igång det gamla hjärnkontoret igen. Utmana sig själv, tänka i nya banor, formulera sina nya tankar, det är fan gudomligt efter att ha svarat i telefon och stämplat fakturor åtta timmar om dagen i nästan ett år. AAAHHH STIMULANS.

 

På allvar: jag tycker att det är viktigt att man inser att skolan som den ser ut idag inte är gjord för alla. Den anstränger sig inte för att vara till för alla individer. Den är inte inkluderande. Den är gjord för en liten skara som råkar passa in i mallen för hur utbildning sköts i Sverige. Många hamnar mellan stolarna och når aldrig upp till sin fulla potential. Och det suger verkligen!!! Fyfan vad dåligt det är. Det är DÄR skolans satsning borde ligga istället för att uppdatera ett bedömningssystem som ändå ligger på helt orättvisa grunder.

 

Med det sagt så har jag alltid varit den som skolan är gjord för. Har alltid varit duktig och lyckats få bra betyg, alltid kommit bra överens med lärare utan att behöva smöra, alltid fattat exakt vad som krävts i uppgifter. Det här är mina marker, jag är som fisken i vattnet. När jag gick ut skolan var jag rädd för att jag skulle vara som ett djur som släppts ut från zoo, helt oförmögen att hantera världen utanför och att jag skulle typ dö för att jag inte kunde bevisa mitt värde genom MVG på prov. Det har alltid varit vad jag kan, det jag är bra på. Därför längtar jag helt hjälplöst efter att börja min utbildning nästa höst och därför tror jag också att det är stor risk att jag blir som hon på saco-mässan förra året, som hade varit på Lund i 10 år bara för att *fortsätta plugga och vara engagerad i studentlivet*. I så fall måste ni släpa mig därifrån med våld.

Nu är jag helt ensam för första gången sedan typ... i torsdags? Vill inte sova själv. Saknar mitt kollektiv. Hade finbesök från Dalarna i helgen i form av dessa två:

 

Så det är här jag bor just nu! Fast inte så länge till. Det känns faktiskt rätt trist. Nu har jag ju börjat vänja mig vid att sköta mig själv och det finns en märklig känsla av framgång i det trots att det är rätt uppenbart att man liksom måste kunna det. Sjukt konstigt ändå att jag för tre månader sen spenderade min första helt ensamma natt med att ligga vaken superlänge med alla lampor i hela lägenheten tända och nu sover jag själv de flesta nätter och är inte ens lite rädd. PERSONLIG UTVECKLING.

 

Alltså jag är så SINNESJUKT JÄVLA AVIS på alla som går på uni nu. Folk ba flyttar till en ny stad blir nollade får nya kompisar festar som om det inte finns någon morgondag och här sitter jag på mitt jävla kontorsjobb från 7 till 16 och slösar bort mina bästa år. Försöker påminna mig själv om att jag 1) har gjort valet att vänta helt själv 2) sparar ihop pengar för att kunna resa som en riktigt yolo:are 3) har en långsiktig plan. Jag ska ju plugga, bara om typ ett år till. Mest är jag nog bitter för att det här jobbet har gjort mig så jävla mycket mindre party. Det är helt omöjligt att vara spontan och kul när man måste upp halv sex morgonen efter och även om det är helg så är ju ens dygnsrytm lika rolig som en pensionärs så man orkar inte lika mycket som sina kamrater. Fyfan. Det kommer ju hända roligare saker snart men just nu är allt det så långt borta att jag knappt kan se det framför mig. Det enda häftiga som händer i mitt liv just nu är typ att jag ska äta en falafeltallrik till lunch på stället som har den bästa hummus jag någonsin smakat. Har inte ätit där sedan i juni typ så är faktiskt väldigt glad över det på riktigt.

 

I höst ska jag fortsätta jobba heltid här på brädgården. Har också börjat extrajobba som läxhjälp, fast det är bara två timmar i veckan. Dessutom ska jag läsa en distanskurs på halvfart i feministisk teori. Har eventuellt tagit mig vatten över huvudet?? Den första föreläsningen släpps idag och jag har knappt orkat tänka på kurslitteratur. Om jag dör ärver ni min blogg. Stay in school kids.

Har stött på ensamlivets kanske främsta utmaning (förutom att överleva de långa, kalla nätterna när meningslösheten kryper över en): HUR FAN VIKER MAN LAKAN?? Ska man behöva bjuda över en kompis för att det ska bli värdigt gjort? Nu ligger de bara på soffan och ser mest ut som ett konstprojekt som speglar curlingbarnens handfallenhet inför vuxenlivet och resonerar kring vad de egentligen har för chans att klara vardagen utan sina uppfödare och huruvida hushållsfärdigheter kanske hade varit viktigare för uppfostran än diverese skjutsar och eventuella ekonomiska bidrag.

 

Alltså. Welcome to my crib. Jag ska verkligen göra det men bara någon dag efter att jag hade städat och det var såååååå himla fint här så kom Malte hit. Helt plötsligt var det grus på hela golvet och i sängen, smulor och disk överallt, badrummet helt översvämmat och hans grejer utspridda lite varstans så nu känns det inte lika kul att visa upp längre. Jag vet inte hur det är för andra som har partner men väldigt ofta känns det som att min pojkvän är likvärdig med en treåring på vissa plan. Fast inte på alla för då vore jag väldigt äcklig.