Det jag lärt mig om stora förändringar är att man vänjer sig väldigt fort. Liksom, man tror att det kommer kännas nytt och spännande och att man kommer ha massor att säga om det men det blir liksom vardag och vanligt fort. Människan är ett anpassningsbart djur, så att säga. Det leder i sin tur till att jag blir skitdålig på att blogga för varför skulle det vara kul att läsa om min töntiga lilla vardag liksom? Inte kan jag ta några vettiga bilder att visa för er heller. Om man bara kan ta fina bilder kan man ha en jävligt bra blogg utan att behöva vara särskilt extravagant annars och typ bo granne med Kanye och Kim i Los Angeles.

 

Egentligen känns allt just nu bara som en nedräkning till att saker börjar hända och det ÄR LIKSOM SNART. Imorgon är det prick en månad tills jag åker till Asien. Idag är min näst sista fredag på jobbet. Om mindre än en månad har jag uppkörning. Saker och ting drar ihop sig, så att säga. Min strategi för att inte skrika rätt ut i panik går mest ut på att försöka att inte tänka på det. Hittills funkar det jättebra faktiskt. Kanske inte i längden.

 

På måndag kommer min ersättare och ska gå parallellt med mig sista veckan och det känns jättejobbigt!! Tänk om vi inte alls kommer överens och så måste vi sitta här bredvid varandra i 40 timmar och ha stela konversationer och svettas. GUD det bara kryper av obehag i kroppen när jag tänker på det. Hatar sånt. I alla fall har jag plockat ihop allt personligt från mitt kontor och undrar mest om någon vill ha typ femhundra origamifåglar för jag vet ärligt inte var jag ska göra av dem. Det känns så brutalt att liksom SLÄNGA dem men det är helt enkelt inte rimligt att ta med sig flera påsar fulla med papperstranor till Lund i höst. Vill ni adoptera så hör av er.

 

Rimlig sammanfattning av mitt nuvarande liv via instagram:

 

Det går sjukt fort just nu alltså. I helgen slet jag mitt hår av framtidsbeslutsångest, nu faller alla bitarna på plats. Det är en märklig känsla. Skulle vilja likna den vid en religiös upplevelse men det vore eventuellt att ta i.

 

IDAG SA JAG UPP MIG!! Jag klampade in på chefens kontor och ba "I QUIT!" helt filmiskt sådär som man måste göra någon gång i livet, precis som att hoppa i en taxi och ba FOLLOW THAT CAR. Nej, det gjorde jag inte. Jag sa att jag behövde prata med honom och då förstod han direkt vad det handlade om. Det är inte exakt någon överraskning, har blivit frågad i flera månader när jag egentligen tänker sluta. Tror de fått alldeles nog av mig här. Om ni vill ha mitt jobb så säg till, förresten. Det är up for grabs. Fördelar: nära till Stockholms bästa naturområde, Trekanten. Introduktionsvecka med yours truly.

 

Så nu jobbar jag ungefär en månad till och sen är jag en fri fågel!! Egentligen var det planerat att jag skulle åka till New York och hälsa på en kompis nu i mars och komma hem helt amerikansk och sucka över att Stockholm inte alls är som New York och Hornstull DEFINITIVT inte är som Brooklyn men nu ska kompisen ifråga flytta hem istället så det blir inget. Alltså, har inte direkt mycket att göra där helt solo under tjugoett. Såg ju fram emot att göra allt som en TRUE NEW YORKER gör.

 

SÅ istället har jag bestämt mig för att ta körkort. Känns nästan som ödet, att jag fick en intensivkursformad lucka bara sådär. Har suttit i veckor, alltså I VECKOR, och jämfört körskolor med varandra. Det har orsakat ett par smärre sammanbrott. Till slut kom jag i alla fall fram till att jag ska göra den på hemmaplan istället för att åka bort. Igår ringde jag körskolan för att fråga hur de brukade göra med uppkörningen och då råkade vi visst boka allting på en gång. Snabbt och praktiskt. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen klara det för annars känns det som att jag bara komma lägga det på hyllan tills jag är medelålders och behöver det för att åka på roadtrip genom USA och finna mig själv. Men några av de dummaste jag känner har lyckats så då borde väl fan jag också kunna fixa det, det är en tröstande tanke. Jag har ju kört en del men skulle inte precis säga att jag är nära ett körkort. Jag är inte så jättetrafikfarlig längre, så långt kan jag sträcka mig. Vi har t.ex. lyckats träna bort panikattacker vid motorstopp och i samband med närvaro av något annat fordon någonstans i trafiken. Körkort nästa!!

Lagade tomatsoppa till middag idag. Hands down livets bästa soppa alltså. Idag testade jag det här receptet.

 

Fast istället för någon slags lök i botten hade jag bara tomater och tre gånger så mycket vitlök. Det är nog den enda generella regeln jag har gällande matlagning: bort med all lök, utom vitlök, ta så mycket vitlök du vågar. Gärna mer. ÄLSKAR vitlök. Här har tomaterna rostats i ugnen och blivit iklädda tunt skivad vitlök.