kanske livets största framgång
Min naiva tanke var såhär: åååh vad mycket fritid jag kommer ha nu när jag inte jobbar längre och bara ska ha körkortet att hålla på med! Planerade till och med att skriva ett inlägg om hur jag bara njöt av solen och rullade runt i sängen hela dagarna. Så har det inte exakt varit de två senaste veckorna. Typ inte alls, faktiskt. Jag har bara övningskört och pluggat teori praktiskt taget.
Teoriprovet var i måndags och jag var inte så orolig egentligen för teori är ju lite my thing och jag satt och klickade tills jag klickat klart och fick fram den där heliga gröna texten som vänligt utropade GODKÄND.
Sedan var det bara uppkörningen kvar. Det jag tror att man måste förstå om mig är att jag är en väldigt negativ person med välutvecklat katastroftänk och nära till sammanbrott. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, hela kroppen började protestera direkt efter att teoriprovet var klart och jag insåg vad jag stod inför, alla inälvor knöt ihop sig till en kompakt rosett. Folk sa till mig att det är inte konstigt att kugga första uppkörningen, det är ingen fara, det är bara att komma igen. Men för mig kändes det väldigt mycket som att om jag misslyckades var det för att jag är en kass person som har lagt ca 16 000:- på att misslycklas och känna mig som en ännu kassare person. JAA jag har problem med självkänsla också, jag vet. Det var i alla fall på liv och död för mig det här, jag kände att om jag sumpade det här så ger jag bara upp.
Så utanför trafikverket satt jag och hyperventilerade och storgrät lite innan vi gick in. Jag fick en lång kille med snälla ögon som instruktör och jag fick titta under motorhuven och sen åkte vi iväg. Ärligt talat så gick första delen strålande, jag körde som jag aldrig kört förut, jag smekte växelspaken som om den vore min älskare. Sedan skulle jag backa runt ett litet hörn och kom lite fel och tappade greppet totalt. Instruktören med snälla ögon sa väldigt snällt att jag skulle börja från början så jag gjorde det och då gick det men the grepp once tappat is lost forever. Resten av körningen var ryckig och mycket sämre och jag kände att FUUUUCKKKK ungefär. När jag skulle parkera på trafikverket igen fick jag också göra om och då gav jag rätt och slätt upp. Stod lite snett och ba nä. No more. Och instruktören med snälla ögon ba "ja... du är... godkänd" och jag ba "ÄR DU SERIÖS" och han ba "...ja?" och då började jag storgråta. Jag trodde verkligen inte att det var sant. Har fortfarande inte riktigt fattat än. MEN SÅ VAR DET. Är ändå rätt nöjd med att jag bara gråtit inför fyra främlingar under den här körkortscirkusen.
Första bilden på denna lil girl som körkortsinnehavare!!! Tecken på självkännedom att jag inte hade någon mascara på mig.
8 mars
Passande soundtrack till det här inlägget: Säkert! - Riot
Jag gillar den internationella kvinnodagen för att jag tycker att det är rätt soft med en dag där vi kan säga: titta här, såhär långt har vi har kommit, bra jobbat, och titta här, såhär långt har vi kvar, nu kör vi.
I år var första gången jag faktiskt engagerade mig i dagen. Bland annat var jag på 8-marskommitténs demo på Mariatorget. Hörde exakt ingenting av talarna och det blev allt mörkare och kallare, men när vi började tåga... ÅH HERREGUD. Det var så HIMLA MYCKET FOLK först och främst, det kändes verkligen som att vi skulle ha kunnat ta över hela världen. Där gick vi och var inte ett dugg rädda och skrek KROSSA SEXISMEN NU NU NU och visade att vi finns, vi tror på det här, vi tar våra gator tillbaka.
Sen gick jag och Julia på Bangfesten på Debaser. Det skulle vara lätt att säga att det är omöjligt att bestämma sig för höjdpunkten (dansa bredvid Bianca Kronlöf, att höra females och enbart females ur högtalarna hela kvällen, när Karin Dreijer dj:ade och spelade en lesbisk version av Pass this on, Aleksa Lundbergs tal, Gnuccis performance) men det är det inte. Höjdpunkten var GUDRIN FUCKING SCHYMAN. Har missat möjligheter att höra henne tala för många gånger men nu, äntligen. Stod och fånlog under hela och kände bara att, ja, ja jävlar, ja för i helvete ja.
När jag gick hem så storgrät jag. Alltså, det var big old happy tears. För att jag för första gången i mitt liv kände hopp istället för enbart politisk depression. För att jag aldrig förut känt att det fanns något jag verkligen VILLE rösta på, bara saker som var mindre dåliga än andra. För att jag kan få bli ledd av någon som tror på någonting. För att någon vill ge mig det samhälle jag vill leva i. För att jag verkligen tror att vi kan hamna i historieböckerna. För att det händer nu och jag får vara med.
I år röstar jag för istället för mot. I år röstar jag för feminism, antirasism och inkluderande. I år röstar jag rosa. Hoppas ni gör det också så kan vi kanske byta håll på samhällsutvecklingen.
26 dagar kvar
Allt jag och Elsa pratar om just nu är den här jävla resan. Men seriöst. Det är så!! Kort!! Kvar!! Får lite panne. Eller aaaa ganska mycket panne. Tänker exakt jämt på vad jag måste köpa, hur jag ska packa, hur pass orolig jag bör vara för att bli dödssjuk.....
Det här med vaccinationer är en rätt krånglig grej. Det finns ju liksom bara rekommendationer, inget är obligatoriskt, det är upp till mig? Shit alldeles för mycket ansvar. Jag var fett chilligt inställd till det efter att ha läst i reseforum och sen frågade mina föräldrar vad jag skulle ta och de accepterade inte exakt min chilliga inställning. Så ringde till ett vaccinställe igår och pratade och jag har liksom inget förtroende för folk som jag vet bara vill sälja saker till mig så blev egentligen bara mer förvirrad. Typ den här japanska hjärninflammationen..... Som är sjukt ovanlig och kostar 2160:- att vaccinera sig emot men om man faktiskt får den så antingen dör man eller så får man bestående men. Vore sååååå typiskt mig att faktiskt bli sjuk i den och bara tokdö. Ska nog bada i myggstift istället.
min nya bästis
IDAG hände det något riktigt konstigt knäppt kul. Jag och min resepartner to be Elsa åkte till Skärholmen för att spana in lite ryggsäckar. Ganska basic med en backpack om man ska backpacka. Det hela slutade med att vi köpte varsin! Exakt likadana också som true lågstadiebästisar. Men det var faktiskt den enda som satt riktigt bra.
Vi tyckte det kändes lite crazy att köpa första bästa men sen frågade vi om öppet köp och sådär och då hade de visst ett helt års öppet köp med lappar kvar och kvitto med och sådär. Så what to heck tänkte vi. Så fort vi gick ifrån kassan väste Elsa "vi kan åka med dem och sedan lämna tillbaka dem!!". Alltså vi är så himla snåla båda två, skulle typ inte ens förvåna mig om vi fick skörbjugg för att vi snålade med ordentlig mat som min mamma fick när hon var ungdom.
Så här är min nya kompis!! Klarröd och supervacker, en härlig liten 40 liters. Vi är fett inne på att packa extremt lätt, hur fan det nu ska gå till när jag är så jävla dålig på att packa. Får typ börja nu. Här i ska alltså exakt hela mitt liv vara i 6 veckor. Köpte även en liten midjeväska. Trodde faktiskt att den dagen jag köpte en midjeväska skulle det vara en cool rolig hipstermidjeväska men nu blev det den här som verkligen skriker 40+. Bara jag får ha mina moneys ifred okej det är det viktigaste.
näst sista veckan
Det jag lärt mig om stora förändringar är att man vänjer sig väldigt fort. Liksom, man tror att det kommer kännas nytt och spännande och att man kommer ha massor att säga om det men det blir liksom vardag och vanligt fort. Människan är ett anpassningsbart djur, så att säga. Det leder i sin tur till att jag blir skitdålig på att blogga för varför skulle det vara kul att läsa om min töntiga lilla vardag liksom? Inte kan jag ta några vettiga bilder att visa för er heller. Om man bara kan ta fina bilder kan man ha en jävligt bra blogg utan att behöva vara särskilt extravagant annars och typ bo granne med Kanye och Kim i Los Angeles.
Egentligen känns allt just nu bara som en nedräkning till att saker börjar hända och det ÄR LIKSOM SNART. Imorgon är det prick en månad tills jag åker till Asien. Idag är min näst sista fredag på jobbet. Om mindre än en månad har jag uppkörning. Saker och ting drar ihop sig, så att säga. Min strategi för att inte skrika rätt ut i panik går mest ut på att försöka att inte tänka på det. Hittills funkar det jättebra faktiskt. Kanske inte i längden.
På måndag kommer min ersättare och ska gå parallellt med mig sista veckan och det känns jättejobbigt!! Tänk om vi inte alls kommer överens och så måste vi sitta här bredvid varandra i 40 timmar och ha stela konversationer och svettas. GUD det bara kryper av obehag i kroppen när jag tänker på det. Hatar sånt. I alla fall har jag plockat ihop allt personligt från mitt kontor och undrar mest om någon vill ha typ femhundra origamifåglar för jag vet ärligt inte var jag ska göra av dem. Det känns så brutalt att liksom SLÄNGA dem men det är helt enkelt inte rimligt att ta med sig flera påsar fulla med papperstranor till Lund i höst. Vill ni adoptera så hör av er.
Rimlig sammanfattning av mitt nuvarande liv via instagram:
så är den så kallade "stenen" i rullning
Det går sjukt fort just nu alltså. I helgen slet jag mitt hår av framtidsbeslutsångest, nu faller alla bitarna på plats. Det är en märklig känsla. Skulle vilja likna den vid en religiös upplevelse men det vore eventuellt att ta i.
IDAG SA JAG UPP MIG!! Jag klampade in på chefens kontor och ba "I QUIT!" helt filmiskt sådär som man måste göra någon gång i livet, precis som att hoppa i en taxi och ba FOLLOW THAT CAR. Nej, det gjorde jag inte. Jag sa att jag behövde prata med honom och då förstod han direkt vad det handlade om. Det är inte exakt någon överraskning, har blivit frågad i flera månader när jag egentligen tänker sluta. Tror de fått alldeles nog av mig här. Om ni vill ha mitt jobb så säg till, förresten. Det är up for grabs. Fördelar: nära till Stockholms bästa naturområde, Trekanten. Introduktionsvecka med yours truly.
Så nu jobbar jag ungefär en månad till och sen är jag en fri fågel!! Egentligen var det planerat att jag skulle åka till New York och hälsa på en kompis nu i mars och komma hem helt amerikansk och sucka över att Stockholm inte alls är som New York och Hornstull DEFINITIVT inte är som Brooklyn men nu ska kompisen ifråga flytta hem istället så det blir inget. Alltså, har inte direkt mycket att göra där helt solo under tjugoett. Såg ju fram emot att göra allt som en TRUE NEW YORKER gör.
SÅ istället har jag bestämt mig för att ta körkort. Känns nästan som ödet, att jag fick en intensivkursformad lucka bara sådär. Har suttit i veckor, alltså I VECKOR, och jämfört körskolor med varandra. Det har orsakat ett par smärre sammanbrott. Till slut kom jag i alla fall fram till att jag ska göra den på hemmaplan istället för att åka bort. Igår ringde jag körskolan för att fråga hur de brukade göra med uppkörningen och då råkade vi visst boka allting på en gång. Snabbt och praktiskt. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen klara det för annars känns det som att jag bara komma lägga det på hyllan tills jag är medelålders och behöver det för att åka på roadtrip genom USA och finna mig själv. Men några av de dummaste jag känner har lyckats så då borde väl fan jag också kunna fixa det, det är en tröstande tanke. Jag har ju kört en del men skulle inte precis säga att jag är nära ett körkort. Jag är inte så jättetrafikfarlig längre, så långt kan jag sträcka mig. Vi har t.ex. lyckats träna bort panikattacker vid motorstopp och i samband med närvaro av något annat fordon någonstans i trafiken. Körkort nästa!!
en tomatsoppa
Lagade tomatsoppa till middag idag. Hands down livets bästa soppa alltså. Idag testade jag det här receptet.
Fast istället för någon slags lök i botten hade jag bara tomater och tre gånger så mycket vitlök. Det är nog den enda generella regeln jag har gällande matlagning: bort med all lök, utom vitlök, ta så mycket vitlök du vågar. Gärna mer. ÄLSKAR vitlök. Här har tomaterna rostats i ugnen och blivit iklädda tunt skivad vitlök.
Sedan mixa hela tjofräset, i med brödet och kryddor och lite ost. Hade ingen oregano så tog lite curry istället (äger ungefär ett kilo curry som jag fick av Hannah i födelsedagspresent <3 problemet är bara att jag kan ca inga recept med curry i så jag bara slänger i det när jag inte vet vad jag ska göra annars). Det var ett lyckat spektakel. Bröd som förtjockare gjorde det verkligen extremt matigt, till och med Malte blev mätt?! Det händer inte ofta kan jag tala om för er.
Helt obligatoriskt med ett litet isberg av gräddfil i. SÅ det var dagens matlagning, vilket äventyr.
jag och malte, fortsättning
Jag började ju berätta för er hur Malte och jag blev ihop. Det blev visst något av en cliffhanger, även om slutet borde vara ganska uppenbart....... eftersom att vi liksom bor tillsammans i dagsläget. Nu tänkte jag ändå berätta vad som hände sen, på allmän begäran (faktiskt).
Det blir rätt jobbigt nu. Förlåt. Men stay with me. När de var på Rodos gick vår gemensamma vän Simon bort. En av mina skolkamrater och en av Maltes närmaste vänner. Det var såklart alldeles jävla fruktansvärt. När jag smsade Linn, som stod Simon väldigt nära, för att säga att hon hade mitt fulla stöd och sådär la jag till hälsa Malte att jag tänker på honom. Så kom det sig att när de kom hem från Rodos och det skulle hemkomstfikas sa Malte till Linn att hon kunde ta med sig en kompis, kanske Klara (för att jag var den enda han kunde namnet på, vilket jag tror är 100% sant, han är verkligen usel på namn). Så jag åkte med och fikade och sedan gick vi på lång promenad i stan där en efter en droppade av tills det bara var vi tre kvar. Vi gick ända bort till Gullmarsplan där jag skulle ta nattbussen. Linn hade väl tröttnat på vårt försiktiga halvflörtande vid det laget för hon tryckte bara ihop våra huvuden och gick därifrån och så kysste vi varandra nyktra för första gången. Det kändes knäppt men bra. Jag höll fortfarande på att träffa midsommarkillen vid det här laget men vi var ju inte riktigt någonting egentligen. När bussen kom sa Linn att hennes mobil var död men att jag måste höra av mig när jag kommit hem så att de visste att allt hade gått bra, så jag fick ta Maltes nummer och smsa honom istället. Långt senare fick jag veta att Linns mobil inte alls var död. Som sagt, hon ville att vi skulle bli ihop långt innan vi ville det.
Några dagar senare var det minnesstund. Jag och Malte tog en promenad bort från alla andra och pratade om annat innan vi skickade upp säkert hundra ljuslyktor i luften. När jag skulle säga hejdå tyckte Linn att Malte kunde väl få en puss i alla fall, är du feg eller, så det fick han. Sedan åkte jag hem till midsommarkillen som den player jag är.
Vi smsade en hel del under slutet av juli och augusti. I stor utsträckning bestod konversationerna av att Malte frågade när vi skulle ligga egentligen. Sedan Peace&Love hade jag nämligen fått ett visst rykte om mig i Maltes gäng. Jag hade hånglat med en annan av dem tidigare och nu sovit med Malte totalt sex nätter och det hade ännu inte hänt något. De bestämde sig därmed för att jag var ett fejkluder. För riktiga luder släpper till, får man väl anta att deras resonemang var. Jag tror att de flesta av hans kompisar tyckte att det var dags att ge upp men att Malte hade fått någon fix idé om att charma byxorna av mig. Kanske kände han att hans stolthet stod på spel. I det här fallet slutade det ju som tur är bra, men jag kan faktiskt inte alls rekommendera att dejta folk som kallar en för luder, okej? Vill slå 2011-Klara på käften ibland faktiskt. Sedan kan det ju vara problematiskt med folk som är envisa på det viset men då vill jag bara poängtera att jag aldrig sa rakt ut nej eller på annat sätt avvisade honom och jag kände mig aldrig heller pressad till att ligga, även om min okunskap kan ha gjort mig alldeles för överseende. När vi väl hade sex var det inget jag "gick med på" utan då var det något vi båda verkligen, verkligen ville.
Här börjar det faktiskt bli svårt att hålla ordning på kronologin för jag har inte så mycket dokumenterat och det har ändå gått ungefär två år och fem månader sedan det här skedde. Det jag kan konstantera är i alla fall att det skedde en hel del manipulering i inledningsfasen av vår relation. Alltså, jag blev manipulerad, främst av Linn. Två datum kommer jag i alla fall exakt ihåg. 1a augusti ringde Linn mig och sa att vi skulle gå fest, samtidigt som Malte smsade mig och diskret undrade vad jag skulle göra den kvällen. Jag hade mina misstankar men tog ändå med mig Julia och när vi möttes allihopa på tvärbanan visade det sig att Linn visst glömt berätta den lilla detaljen att Malte och hans vänner också skulle på den festen. Samma kväll blåljög hon ihop en historia om att Malte var intresserad av en kompis till henne som skulle komma senare för att locka fram någon sorts tävlingsinstinkt i mig, vilket hon tyvärr lyckades med. Samtidigt hade hon gett Malte instruktioner om att spela svår, vilket han totalt misslyckades med. Eftersom att jag var på offensiven så hånglade vi inom en timme. Det hade nyligen gått upp för mig att jag och midsommarkillen höll på att rinna ut i sanden, så för första gången var jag faktiskt helt ombord Maltetåget. Varför inte, liksom.
Ett par dagar senare blev jag bjuden på hejdåfika för Malte som skulle resa bort. Det kan inte varit mer än en timme efter att jag kommit som de andra deltagarna, däribland Linn, plötsligt fick väldigt bråttom iväg och lämnade oss ensamma. Vilken sjuk slump va. Efter det smsade han att han kanske gillade mig, är det okej? Jag svarade att jo, det är väl okej, att jag typ gillade honom också. Nu när vi hade kommit så långt att vi faktiskt kunde erkänna att okej, det kanske var någonting, så bestämde vi oss för att gå på dejt. För första gången träffades vi nyktra utan någon som manipulerade oss. Det var ganska stelt faktiskt, ingen av oss var våra bästa jag direkt. Jag tror inte att vi visste alls hur vi skulle bete oss utan något förkläde som pressade ihop våra huvuden. Vi gick i alla fall och såg den sista Harry Potter-filmen. Ett av våra internskämt i början var att han försökte utmana mig i Harry Potter-kunskap (han hade ingen chans såklart, man är väl inte världens fangirl för inget). Kanske inte superbra första dejt-bio dock eftersom att jag grät som en dåre.
Det andra datumet jag exakt kommer ihåg är 12e augusti. Det var dagen för begravningen och det var exakt där och då, i den där kyrkan, som jag var helt säker, som jag visste att jag gillade honom också, alltså verkligen gillade, kanske till och med var lite kär. Den natten sov vi ihop alla tre, jag och Linn och Malte. Eller, Linn sov och vi hånglade. Efter det började vi sakta men säkert bli mer och mer seriösa och tillbringade mycket tid med att skriva otroligt cheesy sms. Seriöst, jag har läst igenom sparade meddelanden från den här tiden i och med det här inlägget och fick nästan kväljningar och då är jag ändå en väldigt cheesy person.
Den här bilden togs på väg hem från Håkans konsert på Gröna Lund och är fortfarande min favoritbild på oss för när jag såg den första gången tänkte jag att helvete, han är ju kär i mig, det syns ju. Ganska exakt två och en halv vecka efter den här kvällen, den 26e september 2011, sa jag att jag var kär i honom och frågade om han ville bli min pojkvän och ja, det ville han. Så hände det ändå att vi blev ihop trots att ingen hade förväntat sig det, speciellt inte vi. Linn borde verkligen starta någon sorts matchmakingföretag.
gott nytt år eller något whatever
Är skitsur över att 2013 är över faktiskt. Blev 20 fast jag helst inte ville och nu det här nya jävla året som jag definitivt röstade nej till så man kan säga att jag har lärt mig den hårda vägen att man tydligen inte kan göra något åt tidens diktatur.
Kan sammanfatta mitt nyår såhär: först hade jag panne, sen hade jag kul. Fick vara med så många personer jag verkligen gillar!! Och sen åkte jag hem och fick skeda. Jag, Viggo och Ludvig hade faktiskt en diskussion om skedning igår. Vi kom väl fram till att det mest är en storleksfråga angående vem som ska vara lilla och vem som ska vara stora. Nuförtiden är fördelningen mellan mig och Malte ganska jämställd faktiskt. Jag känner mig fortfarande som en skalbagge på hans rygg men om det är så han vill ha det... Vad gör man inte för kärlekens skull. Det här var förresten tredje nyåret sen vi blev ihop och jag har fortfarande aldrig fått en nyårskyss, alltså sådär tolvslagshångel. Igår på tolvslaget stod jag och Jens och blängde på varandra bland alla kärlekspar men det funkade rätt bra.
Älskar de här bilderna som Clara och Jocke tog igår. Varje gång jag tycker att det känns jobbigt och läskigt att flytta till Lund ska jag titta på dessa och tänka på hur kul det ska bli att hänga med dessa hela tiden!!
en skånevistelse
Precis som alla andra jular i mitt tjugo år långa liv tillbringades även denna i Sveriges sydligare del. Det var som vanligt inte särskilt actionfyllt men lite har jag väl gjort, förutom att kolla ikapp hela Paradise Hotel (varför tycker jag att det är så bra egentligen kan någon svara på det). Det hela såg ut ungefär såhär.
Den lokala icahandlaren hade såhär fint pyntat. Är verkligen en sucker för kristallkronor. För er som inte smakat spettekaka så är det ändå bara ägg, socker och potatismjöl med konstig konsistens // Farmor hade gjort så fint med ljusslingor och alla växter gud älskade det.
Julafton!! Fullt med småbarn och en hund!! Jag jublade. Hunden heter Knut och tillhör en kusin. Han var kul faktiskt och jag brukar inte ens gilla hundar//Älskar hur kusin Molly ser ut som en liten kicker med sin träningsoverallsjacka och hunden i koppel hahah
Barn uppradade framför tomten som i år sjöng den blivande storhitten "Tomten kommer" (melodi: björnen sover, text: tomten kommer/tomten kommer/med sin stora säck/den är fylld med klappar/bara så ni fattar) // Min fasters hus är som hämtat ur en inredningstidning
Sedan kom Malte och min syrras kille ner för att de var bjudna på släktkalas! Jag fyllde ju 20 nyligen och min syster fyller 18 om typ en månad så för första gången i våra liv firade vi med släkten. Det var knäppt men kul!! Här ville Malte gå ut på en promenad för ""frisk luft"" och jag försökte fota honom men han ville inte se normal ut (very rare behind the scenes material)
Vi fyra åkte runt på landsbygden ett tag, här stod vi på en sjukt blåsig klippa // På kalaset!! Kusinbarn Rosa i peruk. SÅ SJUKT CHARMIG UNGE.
Alltså hon är för fin. Här lekte vi i källaren och typ hoppade i sängen och sjöng sånger // och tog selfies!! Tror inte hon förstod riktigt vad som hände men men.
Och idag åkte vi hem. Det var kul så länge det varade men är ganska glad att vara tillbaka i storstaden igen. Eller är väl egentligen mest glad över att inte leva så sjukt nära inpå min familj längre. Asså I love them men gud vad skönt att få va ifred och inte jämt behöva vara glad och snäll och hänsynsfull!! Nu ser jag fram emot nytt festligt år och att hänga med lite hemvändare. Och, ja, det kommer ett inlägg till om mig och Malte. Snart. Typ.
jag och malte
Nu tänkte jag berätta hur det kommer sig att jag och Malte är ihop. Det är en relativt lång men ganska fin historia men nu när vi varit tillsammans i två år är det inte så många som undrar hur vi träffades längre så jag får aldrig berätta den nuförtiden. Men nu tänker jag göra det för er ändå. Extremt detaljerat.
När jag gick i gymnasiet var det ett killgäng som brukade hamna på samma fester som jag gick på. De var kända för att vara snygga, roliga och otroliga douche bags. De var den sortens killar som refererade till tjejer som luder/sliddjur/kökshoror och vid den här tiden i mitt liv identiferade jag mig inte som feminist och reagerade inte som jag borde, det vill säga med att sparka deras små rövar (i en argumentation såklart, man är väl ingen våldsvänster heller). Det var ju bara på skämt. Om någon betedde sig mot mig nu som Malte gjorde 2011 så skulle den personen inte haft en chans.
Precis i slutet av 2:an var det en stor fest hos min vän Linn där det här killgänget var. Det här råkade vara första gången jag och Malte deltog i festligheter samtidigt. Kvällen innan hade jag hånglat med en som råkade vara extremt lik en av mina youtube-crushes och jag var extremt irriterad över att han hade lagt till alla från den festen på facebook utom mig. Så var det en kille som dansade till Håkan. Vi stod mittemot varandra och sjöng med till En Midsommarnattsdröm och sedan finns det några lyckliga omständigheter: 1. okej, jag hade precis blivit dissad, att hångla vore en perfekt distraktion 2. han hade en välsittande, rutig skjorta på sig och då umgicks jag annars bara med killar med för mycket häng, tråkiga tishor och munkjackor så någon med lite stil var välkommet 3. hallå, jag är popare, killar som sjunger med till Håkan är oemotståndligt för mig.
Förstår dock inte varför jag fick något haff alls eftersom att jag såg SÅ JÄVLA DRAGEN UT den här kvällen.
Det är möjligt att jag och Julia bjöd våra respektiva span på tequila där någonstans. Det jag absolut vet är att vi senare var på dansgolvet igen och jag råkade dansa in Malte i en lampa så vi satte oss i soffan för att jag skulle trösta och be om ursäkt och då skedde viss munaction. Sanningen var dock att Malte låtsades slå i huvudet i lampan för att få sympati och närhet, men det fick jag inte veta förrän långt senare. Resten av kvällen hånglade vi, låg ute i gräset och tittade på stjärnorna och sedan sov vi tillsammans. Det hände ingenting mer och jag tyckte att det var fint fast det var Malte visst inte så nöjd med, men det fick jag heller inte veta förrän långt senare. På morgonen kysste han mig hejdå och sedan var det inget mer med det.
Förrän det var skolavslutning någon vecka senare. Vi åkte till Skinnis och turns out att både mitt och Julias haff skulle dit också. Jag och Malte sa hej och gav varann en snabb kram och han verkade faktiskt ganska obekväm med att träffa mig. Sedan surade jag lite över att han satt med en annan tjej hela kvällen. Inte för att jag skitgärna ville ha honom utan för att han hade varit så gullig mot mig och nu var han så gullig mot någon annan så jag var liksom inte så speciell som jag hade känt mig....... LAME.
Nästa gång vi sågs var på Peace and Love. Jag hade träffat en jag blev intresserad av på midsommar och tyckte mest att det var lite störigt att Malte var där. Vid det laget visste jag ju att han inte var gulligare än sina kompisar utan av samma skrot och korn. Första kvällen sov han i mitt camp, men i en annan tjejs tält. Andra kvällen var han också i vårt camp så då blev det så att vi hängde. Vi blev hetsade att ta en pussbild och jag satt i hans knä och det ena ledde till det andra och så hånglade vi igen. Sedan gick vi en lång promenad runt campingen och stannade till vid hans camp för att "hämta en tröja". Dagen efter fick jag veta att min kära vän Linn vänligt nog sagt till Malte att han kunde få ligga med mig om han ville. Alltså, hon ville att vi skulle bli ihop långt innan vi ville det. Så det var därför Malte var i vårt camp den kvällen. Han skulle inte alls hämta en tröja, han skulle kolla om det fanns ett ledigt tält vi kunde ha sex i. UGGGHHHHH, jag blev så himla arg och uppenbarligen inte alls sugen på att ligga. Tredje kvällen i campet satt Linn och en av Maltes kompisar och såg finurliga ut och sa "Klara, gå och kolla i tältet, det är någon som behöver dig". Strategiskt placerad i vårt tält låg Malte, helt däckad av det magsår han förvärvat med hjälp av sitt friska alkoholintag. Så jag strök honom över huvudet och pratade tills hans somnade och så sov vi ihop. Sedan sov vi ihop resten av festivalen. När min väska blev stulen fick han trösta mig istället. Till slut åkte vi hem och han la till mig på facebook och sedan återgick vi till vårt. Jag fortsatte träffa killen från midsommar, Malte åkte på partyresa på Rodos.
Såhär gulliga var vi på P&L, naaaaaaaaw.
hur jag mår
Helt ärligt så tror jag aldrig att jag har mått så bra som jag gör just nu. Alltså, typ den senaste veckan. Allting bara flyter på för mig. Jag äter kosttillskott för vegetarianer och så d-vitamin, tror att det hjälper. Seriöst, om ni blir vinternere så är d-vitamin definitivt värt ett försök. Det kanske inte känns som att ett litet töntigt vitaminpiller kan fylla the darkness in your soul men jag var väldigt, väldigt deppig på hösten under typ hela mina tonår (det brukade slå till typ vid höstlovet så tillbringade alltid den veckan med att isolera mig och ta långa promenader och gråta för att jag trodde att ingen gillade mig) tills min vän Linda såg mönstret och påpekade att det kanske kunde vara en sorts säsongsbunden depression och då testade jag d-vitamin och vips så mådde jag precis som under resten av året. Men mest tror jag det är på grund av sömn. ÅÅÅÅÅHHH sömnen. Tänk att jag undvek dig så under hela gymnasiet. Tänk att jag aldrig insett hur bra du får mig att må. Serri, det är sån extrem stor skillnad mellan att sova 5 h och mellan att sova 8 h och det här är helt färska nyheter för mig.
Sedan har jag ett superbra förhållande och världens bästa vänner och ett jobb jag trivs på och framtidsplaner som såklart är läskiga men ändå sjukt spännande och en toppenfin familj och en helt okej självkänsla för typ första gången sedan innan puberteten.
Och jag vill inte twittra om det för då skulle jag få cirka trettio avföljare och instagram är bara till för att vara snygg på och vem fan skriver personliga saker på facebook nuförtiden (ingen jag vill umgås med i alla fall) men jag tänkte att jag kunde säga det här i alla fall. För jag gillar er.
(läskig rubrik va)
festligheter
I lördags firade jag min födelsedag med min första tvättäkta fest och massor med bra personer. Verkligen det enda tråkiga var att det var så himla många av mina bästa personer som inte kunde komma eftersom att de befinner sig för långt bort :'( Eftersom att vi är fullständigt omringade med småbarnsfamiljer och Malte berättat om hur de ringt polisen förut så bestämde jag mig för att satsa på dagsfest och sedan utgång. Det som däremot hände var att Alina och Agnes trillade in vid ungefär 16 och sedan var det så kul att jag inte hade lust att dra vidare så vi stannade och till slut körde jag och Malte ut de sista vid 03 ungefär. Förfest, fest och efterfest i ett enda svep alltså. Det gick så himla bra?? Ingen hade sex i vår säng, ingen kräktes, ingen blev ledsen, inga bråkade, inte ens några grannproblem hade vi trots att Elli gick över och frågade om vinöppnare och de ba "fest den här helgen också??". Tydligen hade Malte frågat exakt samma granne om vinöppnare helgen innan... Sen var det i och för sig en som plingade på och bad oss att inte röka på balkongen så då log jag mitt allra bästa receptionistleende och sa att jag skulle ordna det och sen rökte vi ur ett fönster istället. Skulle nog ändå ge tillställningen MVG.
Har redan lagt upp bilder på instagram och känns tråky att lägga upp exakt samma här så aa där heter jag paradoxalt. Sen har som sagt Olivia tagit supersuperfina bilder.
...... Okej ska bara visa ett par.
Det var filmtema så jag var Alice i Underlandet och det kändes FANTASTISKT?? Har alltid fått höra att jag inte passar i blont men jag tycker fan att jag rockar det. Om det inte skulle kännas för jobbigt att lägga massa pengar på att bleka mitt hår sönder och samman skulle jag lätt göra det. ÅÅH en del av mig önskar verkligen att jag hade fötts blond. Helt omöjligt för mig att färga knäppa färger tex?? Hoppas att jag får vitt hår när jag blir gammal så att jag kan vara en såndär tant med pastellhår, älskar dem.
Chrissie och Ludvig. Så fantastiskt jävla fina bara. Jag hade sagt att det var utklädnadstävling bara för att hetsa folk att faktiskt klä ut sig men när jag skulle bestämma mig kunde jag inte välja en av dem så jag tog båda. SÅ PASS BRA JOBBAT. De hade lagt ner så himla mycket tid?? Ludvig hade BYGGT sina jävla Edward Scissorhands-händer??
Behind the scenes-material:
När det började bli sent på riktigt (typ midnatt) och jag hade druckit upp min flaska mousserande och tagit emot en del vodkashots bestämde jag och Ludvig att vi skulle byta kläder. Han är så vacker :''') Kan inte klandra Lukas för att hångla upp honom litt.
<3
Olivia fångade mig och Malty på bild i lördags på min födelsedagsfest.
tre plagg
Den senaste veckan har jag välkomnat tre nya tillskott till min garderob.
Den här helknäppa skjortan köpte jag på Emmaus. Först skrattade jag åt den men sen tänkte jag att en transparent skjorta med papegojtryck och strass på kragen kanske är exakt vad min garderob saknar.
På Emmaus kärade jag också ner mig i den här jackan.
Helt 60-talsosande med sammet längs halslinningen och stora knappar med guldkant, perfekt längd för korta kjolar. Längtar tills våren så vi kan umgås.
På Bloppis köpte jag en hängselklänning i manchester. SKRIKER alltså har velat ha en sånhär så himla länge. Nu är det vi mot världen!!!
(Jag KAN modeblogga, jag är inte rädd!!!)
mina syskon
Det är konstigt med syskon när man flyttar hemifrån. De har alltid varit där och förpestat ens tillvaro och ätit upp saker man tänkt äta själv och retats exakt när man som minst behöver det och varit ens främsta allierade men också värsta fiender och helt plötsligt bor man inte på samma ställe längre. Man tar ju liksom inte med sig dem. Alltså, det finns ingen jag sagt så elaka saker till eller gjort så vidriga saker mot som mina syskon. Jag har aldrig varit hemsk mot våra föräldrar men mot dem, herregud. Samtidigt finns det ju inga jag är så rädd om. Jag vill bara att de ska få må bra!!!!
Den här bildserien tog pappa på oss när vi var i London i somras och jag gillar den så mycket att jag tänkte visa den för er.
Jag och Axel: störiga, Linn: trött på oss.
Allså, jag är verkligen alltid så övertaggad när det ska fotas?? Tror jag överkompenserar för att Linn alltid ba "ugh neeeej inga bilder -.-". Vi har massor av turistbilder när mamma vill ta en "naturlig bild" genom att ställa upp oss framför någonting och jag håller fast min syster i någon sorts halvt strypgrepp och ba KOM IGEN :D
Jag: fortfarande störig men nu verkar även Axel ha tröttnat på att posera. Inte jag dock. Aldrig jag.
Okej till slut jag.
Engagerade i konversation om hur löjligt det ser ut när folk fotar med sin iPad (som mamma råkade göra exakt just då)
Fortsatt hån (förlåt mamma).
yeah science bitch
Jag önskar att det fanns någon häftig anledning till att jag inte bloggar mer. Typ att jag blivit biten av en radioaktiv spindel och är upptagen med att vara superhjälte på nätterna eller att jag blivit värvad som spion med rätt att döda och glider runt och dricker cocktails och raggar och har hyperteknologisk utrustning ("utrustning" om ni fattar vad jag menar hehe) eller vad det nu är bloggare gör när de håller på med hemliga projekt.
Tyvärr stämmer det väldigt dåligt överens med verkligheten. Sanningen är att jag sköt upp exakt allt i mitt liv tills min sista inlämning i kursen var klar och nu är jag fortfarande fast i den urladdningen och helt oförmögen att ta tag i mitt liv igen. Liksom, okej, det var en superintressad och extremt lärorik och viktig kurs och jag kan rekommendera exakt alla att läsa genusvetenskap för att skaffa mer kött på benen osv osv men jag överskattade nog min förmåga. Att jobba heltid och plugga halvtid samtidigt, även om det bara var ett par månader, det var fan jobbigt. Kände hur jag höll på att promenera rakt in i väggen. Nu äter jag mest chips och kollar på Breaking Bad och blir mer och mer förälskad i Jesse Pinkman för varje dag som går. Längtar efter att ha ett alldeles eget meth lab så att jag kan sluta på mitt jobb och bli enormt rik och svika min alldeles egna familj.
1 helg 2 konserter
Jag har haft en kul helg. Gillar när det händer. Tillåt mig att visa.
Obs. Okej. Tror inte att jag kan göra detta utan att fangirla lite lite litegrann. Hoppas ingen blir för obekväm.
I fredags var jag på releasefest. Det var side effects som släppt sitt debutalbum!! Heja dem. Det är Julias pojkvän Alfreds kompisar så jag hetsade henne att gå så att det var rimligt att jag kunde gå.
Första gången jag såg det här bandet var i en källarlokal på Odenplan, det måste varit första året på gymnasiet. Redan då var de helt strålande. En gång spelade de på Rockville och det var extremt lite folk men jag minns att mina ledare efter ba "det måste vara deras farsor som skriver låtarna för så bra kan de inte vara". Sedan dess har de hyllats av t.ex. Ebbot Lundberg och blivit signade av stort skivbolag och de är verkligen extremt bra om man gillar 60-talsosande rock och det gör man ju.
Alltså, älskar den här bilden så mycket bara. Älskar speciellt att han har typ exakt samma hår som mig.
Alfred kör lite practical joke efter att vi blev utkörda från lokalen
Här är Billy och Jocke med sin Åhlensreklam!! Den sitter på samma som Stiftelsen så det är ju definitivt något speciellt.
Sedan kom lördagen och då gick jag och såg Daughter på Debaser och det var exakt så jävla hjärtslitande vackert som det alltid är. Hundra gånger bättre än på Hultsfred. ELENA ÄR SÅ FIN VILL KRAMA HENNE TILL DÖDS.
I wish I was a modebloggare with flowers in my hair
Okej. Dags att erkänna en sak för er. Jag har en hemlig dröm om att vara modebloggare. Inte för att jag egentligen är särskilt intresserad av mode. Det är inte precis som att jag har koll på branschen och alla kollektioner och begrepp. Seriöst, VARJE gång jag ser ordet peplum måste jag googla vad det är för jag tror att det är någon slags labbutrustning. Inte har jag någon speciellt intressant stil heller, det är inte precis som att min uppenbarelse är någon sensation a la Lady Gaga utan jag ser väl mest ut som vilken niotillfem-klon som helst. Jag tror mest att det är för att då har man en anledning att anstränga sig att vara snygg hela tiden? Och jag gillar såklart att känna mig snygg men ibland är man så jävla oinspirerad för att man ändå bara ska till jobbet där ingen ser skillnad på om man är finklädd eller har en potatissäck på sig. Om jag var modebloggare skulle jag ha folk att vara fin inför. Sedan brukar ju modebloggare ha skitmycket skitfina kläder men det kanske inte riktigt är en direkt konsekvens av själva bloggandet.
Och jag tänkte ju typ att jag skulle kanske modeblogga lite här men så står man framför spegeln och det känns bara så jävla löjligt att knäppa en liten bild på sin outfit som att folk ska bry sig om den också. Det känns som att det inte går att göra utan att ta sig själv på sånt jävla allvar och vissa kommer undan med det men antagligen inte jag. Som om jag inte är tillräckligt ointressant redan?!
Här är jag idag i alla fall. Dagens look. Lusekofta min morbror köpte till mig i Norge när jag var typ 10, därav ärmlängden. Kjol ursprungligen från Topshop men köpte den second hand och ÄLSKAR DEN. Låga Docs. Arga ögonbryn. Awkward arm.
matbloggare............... typ
Idag skulle jag laga en av mina bästa soppor dvs Veganias Sötpotatissoppa med jordnötssmör.
Steg 1: packa upp mixern jag fick i inflyttningspresent!! Första bilden på oss två <3
Steg 2: skala och hacka alla rotfrukter. Jag hade sötpotatis, potatis och några jordärtskockor. Glömde morot men det är okej ändå.
Steg 3: fräste vitlök (eftersom att jag inte äter annan lök ew) och spiskummin och sambal men det brände fast lite så såg inte så trevligt ut på bild. Sedan hällde jag på buljongen och så skulle det koka men då hände DET HÄR:
Jag försökte alltså lägga på ett alldeles för litet lock. Sedan var jag inte så jättesugen på att bloggfota längre. Tur ändå för det blev inte precis vackrare efter det, hade t.ex. lite problem med själva mixandet men det löste sig och vi är sams nu igen. Slutresultatet gick att äta ändå så det är väl det viktigaste.
