Det går sjukt fort just nu alltså. I helgen slet jag mitt hår av framtidsbeslutsångest, nu faller alla bitarna på plats. Det är en märklig känsla. Skulle vilja likna den vid en religiös upplevelse men det vore eventuellt att ta i.

 

IDAG SA JAG UPP MIG!! Jag klampade in på chefens kontor och ba "I QUIT!" helt filmiskt sådär som man måste göra någon gång i livet, precis som att hoppa i en taxi och ba FOLLOW THAT CAR. Nej, det gjorde jag inte. Jag sa att jag behövde prata med honom och då förstod han direkt vad det handlade om. Det är inte exakt någon överraskning, har blivit frågad i flera månader när jag egentligen tänker sluta. Tror de fått alldeles nog av mig här. Om ni vill ha mitt jobb så säg till, förresten. Det är up for grabs. Fördelar: nära till Stockholms bästa naturområde, Trekanten. Introduktionsvecka med yours truly.

 

Så nu jobbar jag ungefär en månad till och sen är jag en fri fågel!! Egentligen var det planerat att jag skulle åka till New York och hälsa på en kompis nu i mars och komma hem helt amerikansk och sucka över att Stockholm inte alls är som New York och Hornstull DEFINITIVT inte är som Brooklyn men nu ska kompisen ifråga flytta hem istället så det blir inget. Alltså, har inte direkt mycket att göra där helt solo under tjugoett. Såg ju fram emot att göra allt som en TRUE NEW YORKER gör.

 

SÅ istället har jag bestämt mig för att ta körkort. Känns nästan som ödet, att jag fick en intensivkursformad lucka bara sådär. Har suttit i veckor, alltså I VECKOR, och jämfört körskolor med varandra. Det har orsakat ett par smärre sammanbrott. Till slut kom jag i alla fall fram till att jag ska göra den på hemmaplan istället för att åka bort. Igår ringde jag körskolan för att fråga hur de brukade göra med uppkörningen och då råkade vi visst boka allting på en gång. Snabbt och praktiskt. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen klara det för annars känns det som att jag bara komma lägga det på hyllan tills jag är medelålders och behöver det för att åka på roadtrip genom USA och finna mig själv. Men några av de dummaste jag känner har lyckats så då borde väl fan jag också kunna fixa det, det är en tröstande tanke. Jag har ju kört en del men skulle inte precis säga att jag är nära ett körkort. Jag är inte så jättetrafikfarlig längre, så långt kan jag sträcka mig. Vi har t.ex. lyckats träna bort panikattacker vid motorstopp och i samband med närvaro av något annat fordon någonstans i trafiken. Körkort nästa!!