Det jag lärt mig om stora förändringar är att man vänjer sig väldigt fort. Liksom, man tror att det kommer kännas nytt och spännande och att man kommer ha massor att säga om det men det blir liksom vardag och vanligt fort. Människan är ett anpassningsbart djur, så att säga. Det leder i sin tur till att jag blir skitdålig på att blogga för varför skulle det vara kul att läsa om min töntiga lilla vardag liksom? Inte kan jag ta några vettiga bilder att visa för er heller. Om man bara kan ta fina bilder kan man ha en jävligt bra blogg utan att behöva vara särskilt extravagant annars och typ bo granne med Kanye och Kim i Los Angeles.

 

Egentligen känns allt just nu bara som en nedräkning till att saker börjar hända och det ÄR LIKSOM SNART. Imorgon är det prick en månad tills jag åker till Asien. Idag är min näst sista fredag på jobbet. Om mindre än en månad har jag uppkörning. Saker och ting drar ihop sig, så att säga. Min strategi för att inte skrika rätt ut i panik går mest ut på att försöka att inte tänka på det. Hittills funkar det jättebra faktiskt. Kanske inte i längden.

 

På måndag kommer min ersättare och ska gå parallellt med mig sista veckan och det känns jättejobbigt!! Tänk om vi inte alls kommer överens och så måste vi sitta här bredvid varandra i 40 timmar och ha stela konversationer och svettas. GUD det bara kryper av obehag i kroppen när jag tänker på det. Hatar sånt. I alla fall har jag plockat ihop allt personligt från mitt kontor och undrar mest om någon vill ha typ femhundra origamifåglar för jag vet ärligt inte var jag ska göra av dem. Det känns så brutalt att liksom SLÄNGA dem men det är helt enkelt inte rimligt att ta med sig flera påsar fulla med papperstranor till Lund i höst. Vill ni adoptera så hör av er.

 

Rimlig sammanfattning av mitt nuvarande liv via instagram: