Min naiva tanke var såhär: åååh vad mycket fritid jag kommer ha nu när jag inte jobbar längre och bara ska ha körkortet att hålla på med! Planerade till och med att skriva ett inlägg om hur jag bara njöt av solen och rullade runt i sängen hela dagarna. Så har det inte exakt varit de två senaste veckorna. Typ inte alls, faktiskt. Jag har bara övningskört och pluggat teori praktiskt taget.

 

Teoriprovet var i måndags och jag var inte så orolig egentligen för teori är ju lite my thing och jag satt och klickade tills jag klickat klart och fick fram den där heliga gröna texten som vänligt utropade GODKÄND. 

 

Sedan var det bara uppkörningen kvar. Det jag tror att man måste förstå om mig är att jag är en väldigt negativ person med välutvecklat katastroftänk och nära till sammanbrott. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, hela kroppen började protestera direkt efter att teoriprovet var klart och jag insåg vad jag stod inför, alla inälvor knöt ihop sig till en kompakt rosett. Folk sa till mig att det är inte konstigt att kugga första uppkörningen, det är ingen fara, det är bara att komma igen. Men för mig kändes det väldigt mycket som att om jag misslyckades var det för att jag är en kass person som har lagt ca 16 000:- på att misslycklas och känna mig som en ännu kassare person. JAA jag har problem med självkänsla också, jag vet. Det var i alla fall på liv och död för mig det här, jag kände att om jag sumpade det här så ger jag bara upp.

 

Så utanför trafikverket satt jag och hyperventilerade och storgrät lite innan vi gick in. Jag fick en lång kille med snälla ögon som instruktör och jag fick titta under motorhuven och sen åkte vi iväg. Ärligt talat så gick första delen strålande, jag körde som jag aldrig kört förut, jag smekte växelspaken som om den vore min älskare. Sedan skulle jag backa runt ett litet hörn och kom lite fel och tappade greppet totalt. Instruktören med snälla ögon sa väldigt snällt att jag skulle börja från början så jag gjorde det och då gick det men the grepp once tappat is lost forever. Resten av körningen var ryckig och mycket sämre och jag kände att FUUUUCKKKK ungefär. När jag skulle parkera på trafikverket igen fick jag också göra om och då gav jag rätt och slätt upp. Stod lite snett och ba nä. No more. Och instruktören med snälla ögon ba "ja... du är... godkänd" och jag ba "ÄR DU SERIÖS" och han ba "...ja?" och då började jag storgråta. Jag trodde verkligen inte att det var sant. Har fortfarande inte riktigt fattat än. MEN SÅ VAR DET. Är ändå rätt nöjd med att jag bara gråtit inför fyra främlingar under den här körkortscirkusen.

 

 

Första bilden på denna lil girl som körkortsinnehavare!!! Tecken på självkännedom att jag inte hade någon mascara på mig.