märkt för livet/den förlorade sonen återvänder
Igår var det en sjukt spännande dag för mig av två anledningar.
Ett: jag och Olivia skulle tatuera oss. Även om jag har velat tatuera mig sedan jag var typ tretton och vetat mitt motiv i flera månader och vi bokade tiden för typ tre veckor sedan så fattade jag verkligen inte vad det var som hände. Hela grejen var så sjuk och jag var så nervös innan att jag gick runt och gapskrattade som någon sorts galning som absolut inte borde få gå runt ensam på gatorna. Det känns fortfarande helt overkligt att jag faktiskt gjorde det?? Mamma försökte såklart övertala mig att dra mig ur till sista stund genom att t.ex. smsa "kom ihåg att det är forever and ever... precis som min kärlek till dig". Bra försök, mamma.
En nervös medan tatueraren fixade med utrustningen / När han lagt på skissen. Wäääää
Egentligen var jag inte så nervös över att det skulle göra ont utan mer nervös för hur jag skulle reagera på smärtan. Jag var verkligen livrädd för att jag skulle typ gråta eller skrika eller drabbas av panik, som om hela studion var full av svältande rovdjur som bara väntade på första bästa tecken på svaghet. Men det gjorde verkligen inte så ont som jag trodde. Skulle kanske inte sträcka mig så långt som att säga att det var SKÖNT men det kändes som att bli stucken tusen gånger med små nålar, så ja, exakt vad det är. Hade ett moment precis när han satte på maskinen när jag ba HAHA DET KÄNNS JU INTE ENS :-D men sedan insåg jag att det var för att han inte hade satt ner nålen mot huden än.
Inplastad och klar / När min bror skulle fota åt mig och ba SE SÅ GLAD UT DU KAN
Åh. Som jag älskar den. Tittar ner på den säkert hundra gånger om dagen och tänker bara fuck vad vacker du är. Insåg redan när han började göra konturerna att jag skulle bli helt kär i den. Jag är ju högerhänt så har alltid älskat min högerarm lite mer men nu tror jag fan att jag föredrar vänsterarmen. Det var förresten Kim på Lifestyle Tattoo i Sundbyberg som gjorde dem, kan varmt rekommendera.
Två: jag flyttade hem (till mina föräldrar) från läggan. Hjälp, vad tiden har gått fort. Det kändes faktiskt ganska sorgligt när jag hade packat ihop alla mina grejer och städat varenda yta som kändes rimlig att städa och stod i dörren och släckte lampan en sista gång. Även om det har rört sig om en blygsam period har det ju varit my first taste of real life. Kommer alltid ha ett speciellt ställe för den här läggan i mitt hjärta. Näääeee nu blir jag sentimental.
Sista måltiden i läggan: banan, jordnössmör, mörk choklad, kanel. Smaksensation, jag lovar / Malte när han inte hjälpte mig att packa upp utan kapade min insta för sina selfies istället. Jävla tönt
Även om jag vant mig vid en viss nivå av frihet så känns det inte alls speciellt jobbigt att bo med min familj igen. Det är rätt kul att inte behöva underhålla sig själv hela tiden, att inte behöva köpa mat för att få äta mat, att ha en dusch som inte orsakar översvämning och ett helt kök att bre ut sig i. Det som däremot suger är att behöva bo i fucking jävla skit-Trångsund igen. Jag kände verkligen hur hopplöshet och krossade drömmar sveptes runt mig som en blöt filt när jag klev av tåget på väg hem efter jobbet idag. Ärligt talat vet jag inte exakt varför det känns så trist att vara här, jag kanske bara har växt ifrån det. Tur att det bara handlar om ett par veckor innan det är dags för nästa flyttlass.
Kommentarer
Sarah
ASSÅ så himla fin den är verkligen såå fiiin. Fin. Vill bara klappa på den seriööööst!!!
Svar:
Klara Thorstensson
anna
alltså det blev verkligen SÅ fint!!!!! nästan så en önskar mer än vanligt att en kunde slippa sin nålfobi åh
Trackback
