farväl bangkok hej koh phangan
Sen sist har vi förflyttat oss från Bangkok till den ökända ön Koh Phangan. 
verkligen en person som hatar sitt liv
Bangkok var verkligen fantastiskt. Jag kände mig inte alls färdig när vi åkte därifrån men det känns liksom inte som en stad man kan bli klar med? Ska inte leka expert men kan definitivt tipsa om:
1. Chatachuk park. Jag vet inte varför men när vi var där så kändes det verkligen som att jag skulle kunna bo i Bangkok och hänga där jämt. Grönt gräs, palmer, hypermoderna skyskrapor i bakgrunden och en gigantisk damm där vi såg både fisk, en bebissköldpadda och en liten krokodil.
2. Området kring Victory Monument. Vi bodde i närheten och där var bästa marknaden med kläder som invånarna faktiskt använder istället för I <3 Bangkok-tröjor, tågstation, softa restauranger. Väldigt oturistigt, vilket osökt leder mig fram till den allra viktigaste punkten:
3. Att hålla sig borta från turistområdena. Seriöst, skillnaden är enorm bara från ett kvarter till ett annat. T.ex. så skriker taxis och tuk tuks efter en (om jag får höra ett enda "miss we're you going?" till så dör jag) vilket de aldrig gjorde när vi var i andra områden, det är där man stöter på de luriga (som han som skulle köra oss till Grand Palace men istället körde oss till en jävla boat tour på andra sidan floden). När vi skulle ta en taxi från Wat Pho var det massa skriktaxis som vägrade sätta på taxametern utan ville ha 200 baht istället, vilket inte är mycket pengar men det är ändå ungefär det dubbla egentliga priset. Så vi gick ett par kvarter tills de i stånden inte längre ropade på en, stannade en taxi utan problem som glatt satte på taxametern.
Även: trodde det skulle vara lätt att vara vegetarian här men så har det inte varit hittills så jag har typ gett upp. Vet inte om det beror främst på kommunikationsmissar eller olika definitioner. En gång när vi frågade efter vegetarian no meat så pekade hen på chicken noodles. En annan gång beställde vi från den vegetariska menyn men då slängde de i kyckling ändå.
Vi skulle åka buss ner till Koh Phangan, en tur på ungefär 12 timmar. Det gick fort eftersom man sov typ nästan hela tiden. Men AC:n var extrem så jag frös för första gången i det här landet trots filt och tjocktröja, jag sov dåligt som man gör på bussar och när vi stannade för att äta fattade jag inte hur matkupongen vi hade fått funkade. Det var första gången på den här resan som jag kände att jag inte kunde hantera en situation och blev gnällig och infantil och såhär levnadsglad:
När vi väl kom fram till ön så hade vårt boende fuckat upp sig. Vi bokade det via en tredjehand, vi skulle få ett mejl om förskottsbetalning, det kom inget mejl så vi mejlade men fick inget svar, så vi anade att det kanske skulle bli trubbel. När vi kom dit och hon skulle hitta vår bokning så frågade hon om vi hade ac-rum, vi sa att vi trodde det, hon sa att vi hade bokat ett fläktrum, vi sa okej visst men då sa hon att de inte hade några fläktrum kvar, de hade bara något familjerum som var tio gånger dyrare. Men hon hjälpte oss att få ett rum på stället som låg precis mittemot så det blev ju okej. Väldigt simpelt men fantastisk utsikt, skulle trivts väldig bra om inte ägaren stängde av wifi hela jävla tiden?!?
Idag gör vi ingenting eftersom att vi brände oss något överjävligt igår. Mest Elsa men jag också. Har fan fått flipflopbränna. Skyller det hela främst på dålig insmörjning innan moppetur igår.
Vi är i övrigt de mest ansvarsfulla turisterna någonsin, alla andra är fartfantomer som kör lätt 60 km/h utan hjälm medan vi tuffar fram som vägsniglar i 40 km/h med hjälmen hårt fastspänd. Inte en chans att jag dör i en fucking moppeolycka på fucking Koh Phangan. 
säkerheten framför allt!! 
Kommentarer
Trackback
