Resans första!!

sexy sovmask

vi vet inte var vi är men är glada ändå

Här är vi med våra cute backpacks, helt redo för äventyr: 

Okej så imorgon åker vi. VILKET ÄR HELT SJUKT JAG FÖRSTÅR DET INTE ENS?! Har megafrossa och ont i magen av nerver. Alltså, jag vet ju på något sätt att det mesta löser sig, att det gör inget om man skulle glömma något, men jag sitter ändå och läser tiotusen packlistor (en föreslog att man skulle ta med sig en uppblåsbar jordglob vilket jag tycker är hysteriskt kul, alltså, vad ska man med den till, den funkar ju inte som karta direkt?) och nojar för flygplatsen imorgon. Har trots höjdrädsla inga problem med att flyga alls, det är cool, men är livrädd för allt innan det. Checka in?? Säkerhetskontroll?? Boarding?? HJÄÄÄÄLP. Varken Elsa eller jag har någonsin mellanlandat förut heller så det är ännu ett orosmoment.

 

Men fatta!!! Vid den här tiden imorgon är jag i Bangkok, det är typ 30+, jag kommer bli så solbränd och solblekt med saltvattensvågor i håret, det kommer vara fantastiskt. Vårt första boende har en så kallad "beer garden" vilket jag tycker låter alldeles underbart.

 

Vet inte exakt hur mycket jag kommer uppdatera, alltså, min plan är ju att göra den men som tidigare visats här är jag inte så duktig på uppdatering. Men ska försöka!! Räkna med många bilder på mig utan ordentliga ögonbryn och paradisstränder.

 

Och nu skriver jag bara här för att slippa fortsätta packa och städa. Ugh. Behöver guidning i livet.

 

Min naiva tanke var såhär: åååh vad mycket fritid jag kommer ha nu när jag inte jobbar längre och bara ska ha körkortet att hålla på med! Planerade till och med att skriva ett inlägg om hur jag bara njöt av solen och rullade runt i sängen hela dagarna. Så har det inte exakt varit de två senaste veckorna. Typ inte alls, faktiskt. Jag har bara övningskört och pluggat teori praktiskt taget.

 

Teoriprovet var i måndags och jag var inte så orolig egentligen för teori är ju lite my thing och jag satt och klickade tills jag klickat klart och fick fram den där heliga gröna texten som vänligt utropade GODKÄND. 

 

Sedan var det bara uppkörningen kvar. Det jag tror att man måste förstå om mig är att jag är en väldigt negativ person med välutvecklat katastroftänk och nära till sammanbrott. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, hela kroppen började protestera direkt efter att teoriprovet var klart och jag insåg vad jag stod inför, alla inälvor knöt ihop sig till en kompakt rosett. Folk sa till mig att det är inte konstigt att kugga första uppkörningen, det är ingen fara, det är bara att komma igen. Men för mig kändes det väldigt mycket som att om jag misslyckades var det för att jag är en kass person som har lagt ca 16 000:- på att misslycklas och känna mig som en ännu kassare person. JAA jag har problem med självkänsla också, jag vet. Det var i alla fall på liv och död för mig det här, jag kände att om jag sumpade det här så ger jag bara upp.

 

Så utanför trafikverket satt jag och hyperventilerade och storgrät lite innan vi gick in. Jag fick en lång kille med snälla ögon som instruktör och jag fick titta under motorhuven och sen åkte vi iväg. Ärligt talat så gick första delen strålande, jag körde som jag aldrig kört förut, jag smekte växelspaken som om den vore min älskare. Sedan skulle jag backa runt ett litet hörn och kom lite fel och tappade greppet totalt. Instruktören med snälla ögon sa väldigt snällt att jag skulle börja från början så jag gjorde det och då gick det men the grepp once tappat is lost forever. Resten av körningen var ryckig och mycket sämre och jag kände att FUUUUCKKKK ungefär. När jag skulle parkera på trafikverket igen fick jag också göra om och då gav jag rätt och slätt upp. Stod lite snett och ba nä. No more. Och instruktören med snälla ögon ba "ja... du är... godkänd" och jag ba "ÄR DU SERIÖS" och han ba "...ja?" och då började jag storgråta. Jag trodde verkligen inte att det var sant. Har fortfarande inte riktigt fattat än. MEN SÅ VAR DET. Är ändå rätt nöjd med att jag bara gråtit inför fyra främlingar under den här körkortscirkusen.

 

 

Första bilden på denna lil girl som körkortsinnehavare!!! Tecken på självkännedom att jag inte hade någon mascara på mig.

 

 

Jag gillar den internationella kvinnodagen för att jag tycker att det är rätt soft med en dag där vi kan säga: titta här, såhär långt har vi har kommit, bra jobbat, och titta här, såhär långt har vi kvar, nu kör vi. 

 

I år var första gången jag faktiskt engagerade mig i dagen. Bland annat var jag på 8-marskommitténs demo på Mariatorget. Hörde exakt ingenting av talarna och det blev allt mörkare och kallare, men när vi började tåga... ÅH HERREGUD. Det var så HIMLA MYCKET FOLK först och främst, det kändes verkligen som att vi skulle ha kunnat ta över hela världen. Där gick vi och var inte ett dugg rädda och skrek KROSSA SEXISMEN NU NU NU och visade att vi finns, vi tror på det här, vi tar våra gator tillbaka. 

 

Allt jag och Elsa pratar om just nu är den här jävla resan. Men seriöst. Det är så!! Kort!! Kvar!! Får lite panne. Eller aaaa ganska mycket panne. Tänker exakt jämt på vad jag måste köpa, hur jag ska packa, hur pass orolig jag bör vara för att bli dödssjuk.....

 

Det här med vaccinationer är en rätt krånglig grej. Det finns ju liksom bara rekommendationer, inget är obligatoriskt, det är upp till mig? Shit alldeles för mycket ansvar. Jag var fett chilligt inställd till det efter att ha läst i reseforum och sen frågade mina föräldrar vad jag skulle ta och de accepterade inte exakt min chilliga inställning. Så ringde till ett vaccinställe igår och pratade och jag har liksom inget förtroende för folk som jag vet bara vill sälja saker till mig så blev egentligen bara mer förvirrad. Typ den här japanska hjärninflammationen..... Som är sjukt ovanlig och kostar 2160:- att vaccinera sig emot men om man faktiskt får den så antingen dör man eller så får man bestående men. Vore sååååå typiskt mig att faktiskt bli sjuk i den och bara tokdö. Ska nog bada i myggstift istället.

IDAG hände det något riktigt konstigt knäppt kul. Jag och min resepartner to be Elsa åkte till Skärholmen för att spana in lite ryggsäckar. Ganska basic med en backpack om man ska backpacka. Det hela slutade med att vi köpte varsin! Exakt likadana också som true lågstadiebästisar. Men det var faktiskt den enda som satt riktigt bra.

 

Vi tyckte det kändes lite crazy att köpa första bästa men sen frågade vi om öppet köp och sådär och då hade de visst ett helt års öppet köp med lappar kvar och kvitto med och sådär. Så what to heck tänkte vi. Så fort vi gick ifrån kassan väste Elsa "vi kan åka med dem och sedan lämna tillbaka dem!!". Alltså vi är så himla snåla båda två, skulle typ inte ens förvåna mig om vi fick skörbjugg för att vi snålade med ordentlig mat som min mamma fick när hon var ungdom.

 

Så här är min nya kompis!! Klarröd och supervacker, en härlig liten 40 liters. Vi är fett inne på att packa extremt lätt, hur fan det nu ska gå till när jag är så jävla dålig på att packa. Får typ börja nu. Här i ska alltså exakt hela mitt liv vara i 6 veckor. Köpte även en liten midjeväska. Trodde faktiskt att den dagen jag köpte en midjeväska skulle det vara en cool rolig hipstermidjeväska men nu blev det den här som verkligen skriker 40+. Bara jag får ha mina moneys ifred okej det är det viktigaste.

 

Det jag lärt mig om stora förändringar är att man vänjer sig väldigt fort. Liksom, man tror att det kommer kännas nytt och spännande och att man kommer ha massor att säga om det men det blir liksom vardag och vanligt fort. Människan är ett anpassningsbart djur, så att säga. Det leder i sin tur till att jag blir skitdålig på att blogga för varför skulle det vara kul att läsa om min töntiga lilla vardag liksom? Inte kan jag ta några vettiga bilder att visa för er heller. Om man bara kan ta fina bilder kan man ha en jävligt bra blogg utan att behöva vara särskilt extravagant annars och typ bo granne med Kanye och Kim i Los Angeles.

 

Egentligen känns allt just nu bara som en nedräkning till att saker börjar hända och det ÄR LIKSOM SNART. Imorgon är det prick en månad tills jag åker till Asien. Idag är min näst sista fredag på jobbet. Om mindre än en månad har jag uppkörning. Saker och ting drar ihop sig, så att säga. Min strategi för att inte skrika rätt ut i panik går mest ut på att försöka att inte tänka på det. Hittills funkar det jättebra faktiskt. Kanske inte i längden.

 

På måndag kommer min ersättare och ska gå parallellt med mig sista veckan och det känns jättejobbigt!! Tänk om vi inte alls kommer överens och så måste vi sitta här bredvid varandra i 40 timmar och ha stela konversationer och svettas. GUD det bara kryper av obehag i kroppen när jag tänker på det. Hatar sånt. I alla fall har jag plockat ihop allt personligt från mitt kontor och undrar mest om någon vill ha typ femhundra origamifåglar för jag vet ärligt inte var jag ska göra av dem. Det känns så brutalt att liksom SLÄNGA dem men det är helt enkelt inte rimligt att ta med sig flera påsar fulla med papperstranor till Lund i höst. Vill ni adoptera så hör av er.

 

Rimlig sammanfattning av mitt nuvarande liv via instagram:

 

Det går sjukt fort just nu alltså. I helgen slet jag mitt hår av framtidsbeslutsångest, nu faller alla bitarna på plats. Det är en märklig känsla. Skulle vilja likna den vid en religiös upplevelse men det vore eventuellt att ta i.

 

IDAG SA JAG UPP MIG!! Jag klampade in på chefens kontor och ba "I QUIT!" helt filmiskt sådär som man måste göra någon gång i livet, precis som att hoppa i en taxi och ba FOLLOW THAT CAR. Nej, det gjorde jag inte. Jag sa att jag behövde prata med honom och då förstod han direkt vad det handlade om. Det är inte exakt någon överraskning, har blivit frågad i flera månader när jag egentligen tänker sluta. Tror de fått alldeles nog av mig här. Om ni vill ha mitt jobb så säg till, förresten. Det är up for grabs. Fördelar: nära till Stockholms bästa naturområde, Trekanten. Introduktionsvecka med yours truly.

 

Så nu jobbar jag ungefär en månad till och sen är jag en fri fågel!! Egentligen var det planerat att jag skulle åka till New York och hälsa på en kompis nu i mars och komma hem helt amerikansk och sucka över att Stockholm inte alls är som New York och Hornstull DEFINITIVT inte är som Brooklyn men nu ska kompisen ifråga flytta hem istället så det blir inget. Alltså, har inte direkt mycket att göra där helt solo under tjugoett. Såg ju fram emot att göra allt som en TRUE NEW YORKER gör.

 

SÅ istället har jag bestämt mig för att ta körkort. Känns nästan som ödet, att jag fick en intensivkursformad lucka bara sådär. Har suttit i veckor, alltså I VECKOR, och jämfört körskolor med varandra. Det har orsakat ett par smärre sammanbrott. Till slut kom jag i alla fall fram till att jag ska göra den på hemmaplan istället för att åka bort. Igår ringde jag körskolan för att fråga hur de brukade göra med uppkörningen och då råkade vi visst boka allting på en gång. Snabbt och praktiskt. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen klara det för annars känns det som att jag bara komma lägga det på hyllan tills jag är medelålders och behöver det för att åka på roadtrip genom USA och finna mig själv. Men några av de dummaste jag känner har lyckats så då borde väl fan jag också kunna fixa det, det är en tröstande tanke. Jag har ju kört en del men skulle inte precis säga att jag är nära ett körkort. Jag är inte så jättetrafikfarlig längre, så långt kan jag sträcka mig. Vi har t.ex. lyckats träna bort panikattacker vid motorstopp och i samband med närvaro av något annat fordon någonstans i trafiken. Körkort nästa!!

Lagade tomatsoppa till middag idag. Hands down livets bästa soppa alltså. Idag testade jag det här receptet.

 

Fast istället för någon slags lök i botten hade jag bara tomater och tre gånger så mycket vitlök. Det är nog den enda generella regeln jag har gällande matlagning: bort med all lök, utom vitlök, ta så mycket vitlök du vågar. Gärna mer. ÄLSKAR vitlök. Här har tomaterna rostats i ugnen och blivit iklädda tunt skivad vitlök. 

 

Som ni kanske minns så startade jag den här bloggen för att jag skulle dokumentera allt spännande som händer mig det här året. Som ni kanske märker så händer det inte så mycket spännande än. Visst är det nice att ha flyttat hemifrån men det blir ganska fort vardag. Man städar och tvättar och diskar jämt känns det som. Det finns inte mycket intressant att säga om det liksom. Visst får man välja helt själv när man gör det men man har ändå det där lilla överjaget i huvudet som tjatar på en med mammas röst!! Fast jag har fått fett mycket självförtroende gällande att tvätta. Mitt första trevande försök i Björnkulla i somras känns ljusår bort. Idag är jag en vuxnare, mognare människa som tar våghalsiga beslut angående att "tvätta med liknande färger".

 

Men snart händer det. Igår bokade jag och Elsa vår Asienresa woooooooh!! Första gången någonsin jag bokade flygbiljetter. Det var skitläskigt. Kände verkligen som att hela världen vilade på mina axlar och vilket klick som helst kunde förgöra allt. Men till slut fick vi rätsida på det (tror jag?? Hoppas) så den 1a april (no joke) lämnar jag det här landet för Thailand, Kambodja och Vietnam ett tag och sen kommer jag hem 13e maj igen. Alltså, jag vet, det inte direkt min mammas ungdomsresa när hon jobbade sig runt hela världen i två år men jag vill försöka se mig om litegrann. Väldigt mycket medelklass över mig nu men har typ inte rest något alls än (wow big problems grattis). Lovar dock att inte lägga upp bilder på fattiga barn och skriva om hur de lärt mig om livet. Är verkligen livrädd för att va en white saviour.

 

Elsa och jag går way back, alltså waaaay back, sedan mina föräldrar satte mig på samma dagis som henne. I lågstadiet ville vi aldrig vara ute på rasterna och leka utan försökte alltid få vara inne, typ genom att sitta i matsalen tills alla läskiga högstadiekids skulle äta. Om vi var tvungna att vara ute promenerade vi bara runt och pratade. Några av lärarna refererade till oss som "Östermalmstanterna". Vi var helt oskiljaktiga tills gymnasiet särade på oss men hon är forever min bästis och nu ska vi på äventyr tillsammans. Kul!! Full moon party!! Hoppas att vi inte dör.

Det senaste i raden av kontroversiella våldtäktsmål, ni vet där tjejen skrek nej och killen inte fattade att han våldtog henne, gjorde mig så jävla rädd. Jag kände att jag verkligen var tvungen att försöka förstå vad fan det var som hände, hur det hände i ett land med en utdaterad självbild som "världens mest jämställda". Så jag läste domen. Det här hände inte: jag höll plötsligt med om domarens resonemang och insåg att det är mer komplicerat än det verkar. Det här hände: jag tycker fortfarande att det är jävligt fucked up. Domen osar våldtäktskultur. Citerar Hanna Gustafsson på Politism om vad det begreppet innebär: "Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag. Kännetecknet för en våldtäktskultur är att kvinnor skuldbeläggs för sin egen våldtäkt om de inte lever upp till de krav som våldtäktskulturen har ställt upp på hur kvinnor ska skydda sig, samt att mäns sexualitet utmålas som okontrollerbar och alla män som potentiella våldtäktsmän." (Hela inlägget går att läsa här)

 

Så nu tänkte jag, i egenskap av amatörjurist (jag läste faktiskt Rättskunskap och Kriminologi i gymnasiet så är praktiskt taget nästa GW hallå), feminist och människa, berätta för er exakt vad som stör mig med den här domen. Här kan ni läsa den själva om ni vill bilda er en egen åsikt.

 

Först och främst måste jag påpeka att den här mannen i fråga verkar vara helt fucked på att tolka mänskliga signaler. "Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för honom som en del av sexet; han kände igen det från andra tjejer". Bara det tyder ju på att han är en serievåldtäktsman av rang. Om han tolkar nejet som en del av det sexuella spelet när han tror att de har kommit överens om dominanssex, hur fan har han tolkat nejet i andra fall undrar jag? När de träffades på ett uteställe la han sin hand på kvinnans lår. Hon tar bort hans hand för att hon var obekväm och han tolkar det som att "det fanns något i luften". Att han dessutom enligt henne ska ha sagt att "själviskt sex" är bäst...... aaaaa våldtäkt är definitivt själviskt sex. När våldtäkten är över och hon försöker smita genom att säga att hon ska på toaletten, SÅ FÖLJER HAN MED HENNE? Detta enligt bådas historier. Det är första kvällen de träffas, hon har precis sagt nej genom en hel sexakt, nu vill han följa med henne inte bara till toaletten utan in på toaletten. Japp, verkar som en vettig kille. Min oprofessionella åsikt är att han verkar helt jävla störd. Det faktum att hon ibland protesterar tydligare än de här lågmälda nejen tolkar han som att bara de högludda protesterna gäller. När hon stretade emot antog han att det var en del av spelet och sätter sig på henne för att hon inte ska komma loss, enligt hans eget vittnesmål. Tjejen säger att hon inte fick några "normala reaktioner" när hon signalerade att hon inte ville och det kan jag verkligen tro.

 

Det luktar surt av slutshaming i domen, det vill säga tankegången att "horor inte kan våldtas". En kvinna som har haft ett visst antal partner eller ett på något sätt annorlunda sexliv har förbrukat sin rätt att säga nej, är logiken. I deras konversation om sex ska hon berättat att hon haft tre- och fyrkanter och då tycker han att hon är en "vågad tjej". Hans resonemang om att överraska med lite analsex är att det är något "en del tjejer som gillar dominanssex tycker om". Då de aldrig diskuterar dominanssex, hur fan vet han att hon gillar det? Han verkar anta massor med saker utifrån sin egen slutsats om att hon är en "vågad tjej". Han berättar att han under sexet har de där tre- och fyrkanterna i huvudet. Sedan måste jag ifrågasätta hur rättens erfarenheter av BDSM och andra maktlekar ser ut. Om det är begränsat till 50 shades of grey de borde eventuellt ha kallat in en expert. Det finns nämligen inget jävla ting som stödjer mannens teori om att det fanns en överenskommelse för dominanssex. När de är hemma hos honom pratar de om sex, men båda poängterar att de inte pratade om dominanssex. Om man inte uttryckligen har sagt att man har ett maktspel och att nej i det här fallet inte är nej utan man har ett stoppord är det tyvärr inte dominanssex. Det är -surprise!- våldtäkt! Oavsett om man inte vill våldta någon.

 

Det allra värsta är hur de drar upp hennes egen historia mot henne på ett alltför välbekant sätt. Trots att det gjorts klart att deras korta konversation om sex inte alls berörde dominanssex så tas det upp i domen att hon har haft frivilligt dominanssex tidigare. Som att det spelar någon roll alls. De tar upp att hon har varit deprimerad förut, så därför kanske hon har varit ledsen och apatisk trots att det kanske inte gått till så som hon berättat. Dessutom verkar de helt nollställda inför den skam och skuld som våldtäkt kan orsaka, som här visas i att hon anklagar sig själv för att inte ha varit tydlig nog och att han därför kan ha missuppfattat. Det finns inget annat brott där ansvaret verkar fördelas såhär jämt mellan offer och förövare, eller där man sympatiserar så med förövaren.

Rätten kommer fram till han med våld har tvingat henne till samlag och därmed jämförlig handling, så nu ska de titta på om han haft uppsåt till det. Uppsåt är ett nyckelord i sammanhanget. I början av brottsbalken står det: "En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen". Det betyder alltså att man har begått ett brott med flit. Flera brott där det finns ett offer gör skillnad mellan uppsåt och oaktsamhet. Till misshandel finns alternativet vållande till kroppsskada. Inom sexualbrott finns det inget sådant alternativ. Varför man inte har det vet jag inte, tanken är kanske att man inte råkar ha sex med någon bara sådär. Däremot tror jag att de flesta håller med om att om ett brott begås så spelar det liksom inte så stor roll om man gjorde det med flit eller inte, ett brott har ändå skett. Men lagstiftare är ett folk och de bor i ett främmande land, så att säga. Det är på den punkten mannen har friats. Rätten anser att det inte går att bevisa utom rimligt tvivel att han faktiskt menade att våldta henne, även om alla är överens om att han använde våld för att ha sex med henne fast hon sa nej, vilket ändå är ett väldigt textbook example på våldtäkt. Hela uppsåtsgrejen känns överlag som det sista esset i rockärmen för försvaret. Nästan allt i domens diskussion under frågan om uppsåt är direkt hämtat från hans vittnesmål, trots att det skiljer sig drastiskt från hennes på flera punkter. Hon påstår att hon försöker krypa iväg vid flera tillfällen men att han drar tillbaka henne, han hävdar att hon tog initiativ och att han kände hur hon njöt. Till exempel. Jag däremot är inte så sugen på att lita på snubben som tror att en borttagen hand betyder "let's get it on". Kvinnans psyke används emot henne, precis som hennes intresse för "okonventionellt sex".

 

Så på de grunderna frias han. Hur fan ska man kunna bevisa uppsåt, om det inte räcker med att någon inte slutar trots att den andra skriker "nej" och "sluta"? Räcker det verkligen att säga "hoppsan, jag fattade inte att nej faktiskt betydde nej" för att man ska slänga det där uppsåtet genom fönstret? Kan det sluta vara gubbar, gubbar, gubbar som dömer i brott som sällan drabbar gubbar? 

 

Mannen säger att anledningen till att han inte bara FRÅGAR rakt ut om hon vill eller inte är för att han är rädd att det ska "förstöra sexet för henne". Den här idén om att det skulle vara osexigt att fråga om samtycke tycker jag att vi skrotar nu på en gång för det är nämligen inte sant. Istället ska han ha gett henne utrymme för att avbryta. Han kanske verkligen tror att han gav henne utrymme, men det han tycker är utrymme är kanske inte alls tillräckligt med utrymme för henne. Killar överlag verkar ha svårt att greppa det här hotet de innebär och till exempel snacka upp en mot en vägg utan att tänka på att en kanske vill ha en väg ut. 

 

Till de som säger att det är komplicerat - hur då? För att hon ville först, men sedan ångrade sig? För att samtycket togs tillbaka när killen redan hade blivit så kåt att han fick "reptilhjärna" (en riktig ursäkt jag hört från snubbar i den här diskussionen förut)? Sorry, men jag köper det inte. Det är som tidigare nämnt ett tecken på våldtäktskultur - tanken om att kåta män är OSTOPPBARA. En kvinna som kåtar upp en man utan att släppa till har tänt på stubinen på en bomb. Nä, jag tror faktiskt mer än så om snubbar.

 

Så ja, jag är livrädd. Jag är livrädd, för det här visar tydligt hur vår kultur värderar kvinnors rätt till sina kroppar. Att den här jävla mannen "inte menade" att våldta kvinnan han hade sex med trots att hon skrek nej får väga tyngre än det faktum att utredningen tydligt visar att han brukat våld för att få sex, vilket är den allra enklaste, snävaste definitionen av våldtäkt. Vad sänder det här för signaler till allmänheten egentligen? Vad visar det här för kvinnosyn för alla killar, snubbar, män där ute? Det går inte att vinna. Inte ens när vi skriker nej tills halsen svullnar. Så se till att inte säga nej på fel sätt, tjejer. Se till att inte ha någon historia av depression eller okonventionellt sex. Då kommer ni tydligen inte få upprättelse med den här lagen, i det här landet.

Jag började ju berätta för er hur Malte och jag blev ihop. Det blev visst något av en cliffhanger, även om slutet borde vara ganska uppenbart....... eftersom att vi liksom bor tillsammans i dagsläget. Nu tänkte jag ändå berätta vad som hände sen, på allmän begäran (faktiskt).

 

Det blir rätt jobbigt nu. Förlåt. Men stay with me. När de var på Rodos gick vår gemensamma vän Simon bort. En av mina skolkamrater och en av Maltes närmaste vänner. Det var såklart alldeles jävla fruktansvärt. När jag smsade Linn, som stod Simon väldigt nära, för att säga att hon hade mitt fulla stöd och sådär la jag till hälsa Malte att jag tänker på honom. Så kom det sig att när de kom hem från Rodos och det skulle hemkomstfikas sa Malte till Linn att hon kunde ta med sig en kompis, kanske Klara (för att jag var den enda han kunde namnet på, vilket jag tror är 100% sant, han är verkligen usel på namn). Så jag åkte med och fikade och sedan gick vi på lång promenad i stan där en efter en droppade av tills det bara var vi tre kvar. Vi gick ända bort till Gullmarsplan där jag skulle ta nattbussen. Linn hade väl tröttnat på vårt försiktiga halvflörtande vid det laget för hon tryckte bara ihop våra huvuden och gick därifrån och så kysste vi varandra nyktra för första gången. Det kändes knäppt men bra. Jag höll fortfarande på att träffa midsommarkillen vid det här laget men vi var ju inte riktigt någonting egentligen. När bussen kom sa Linn att hennes mobil var död men att jag måste höra av mig när jag kommit hem så att de visste att allt hade gått bra, så jag fick ta Maltes nummer och smsa honom istället. Långt senare fick jag veta att Linns mobil inte alls var död. Som sagt, hon ville att vi skulle bli ihop långt innan vi ville det.

 

Några dagar senare var det minnesstund. Jag och Malte tog en promenad bort från alla andra och pratade om annat innan vi skickade upp säkert hundra ljuslyktor i luften. När jag skulle säga hejdå tyckte Linn att Malte kunde väl få en puss i alla fall, är du feg eller, så det fick han. Sedan åkte jag hem till midsommarkillen som den player jag är.

 

Vi smsade en hel del under slutet av juli och augusti. I stor utsträckning bestod konversationerna av att Malte frågade när vi skulle ligga egentligen. Sedan Peace&Love hade jag nämligen fått ett visst rykte om mig i Maltes gäng. Jag hade hånglat med en annan av dem tidigare och nu sovit med Malte totalt sex nätter och det hade ännu inte hänt något. De bestämde sig därmed för att jag var ett fejkluder. För riktiga luder släpper till, får man väl anta att deras resonemang var. Jag tror att de flesta av hans kompisar tyckte att det var dags att ge upp men att Malte hade fått någon fix idé om att charma byxorna av mig. Kanske kände han att hans stolthet stod på spel. I det här fallet slutade det ju som tur är bra, men jag kan faktiskt inte alls rekommendera att dejta folk som kallar en för luder, okej? Vill slå 2011-Klara på käften ibland faktiskt. Sedan kan det ju vara problematiskt med folk som är envisa på det viset men då vill jag bara poängtera att jag aldrig sa rakt ut nej eller på annat sätt avvisade honom och jag kände mig aldrig heller pressad till att ligga, även om min okunskap kan ha gjort mig alldeles för överseende. När vi väl hade sex var det inget jag "gick med på" utan då var det något vi båda verkligen, verkligen ville.

 

Här börjar det faktiskt bli svårt att hålla ordning på kronologin för jag har inte så mycket dokumenterat och det har ändå gått ungefär två år och fem månader sedan det här skedde. Det jag kan konstantera är i alla fall att det skedde en hel del manipulering i inledningsfasen av vår relation. Alltså, jag blev manipulerad, främst av Linn. Två datum kommer jag i alla fall exakt ihåg. 1a augusti ringde Linn mig och sa att vi skulle gå fest, samtidigt som Malte smsade mig och diskret undrade vad jag skulle göra den kvällen. Jag hade mina misstankar men tog ändå med mig Julia och när vi möttes allihopa på tvärbanan visade det sig att Linn visst glömt berätta den lilla detaljen att Malte och hans vänner också skulle på den festen. Samma kväll blåljög hon ihop en historia om att Malte var intresserad av en kompis till henne som skulle komma senare för att locka fram någon sorts tävlingsinstinkt i mig, vilket hon tyvärr lyckades med. Samtidigt hade hon gett Malte instruktioner om att spela svår, vilket han totalt misslyckades med. Eftersom att jag var på offensiven så hånglade vi inom en timme. Det hade nyligen gått upp för mig att jag och midsommarkillen höll på att rinna ut i sanden, så för första gången var jag faktiskt helt ombord Maltetåget. Varför inte, liksom.

 

Ett par dagar senare blev jag bjuden på hejdåfika för Malte som skulle resa bort. Det kan inte varit mer än en timme efter att jag kommit som de andra deltagarna, däribland Linn, plötsligt fick väldigt bråttom iväg och lämnade oss ensamma. Vilken sjuk slump va. Efter det smsade han att han kanske gillade mig, är det okej? Jag svarade att jo, det är väl okej, att jag typ gillade honom också. Nu när vi hade kommit så långt att vi faktiskt kunde erkänna att okej, det kanske var någonting, så bestämde vi oss för att gå på dejt. För första gången träffades vi nyktra utan någon som manipulerade oss. Det var ganska stelt faktiskt, ingen av oss var våra bästa jag direkt. Jag tror inte att vi visste alls hur vi skulle bete oss utan något förkläde som pressade ihop våra huvuden. Vi gick i alla fall och såg den sista Harry Potter-filmen. Ett av våra internskämt i början var att han försökte utmana mig i Harry Potter-kunskap (han hade ingen chans såklart, man är väl inte världens fangirl för inget). Kanske inte superbra första dejt-bio dock eftersom att jag grät som en dåre.

 

Det andra datumet jag exakt kommer ihåg är 12e augusti. Det var dagen för begravningen och det var exakt där och då, i den där kyrkan, som jag var helt säker, som jag visste att jag gillade honom också, alltså verkligen gillade, kanske till och med var lite kär. Den natten sov vi ihop alla tre, jag och Linn och Malte. Eller, Linn sov och vi hånglade. Efter det började vi sakta men säkert bli mer och mer seriösa och tillbringade mycket tid med att skriva otroligt cheesy sms. Seriöst, jag har läst igenom sparade meddelanden från den här tiden i och med det här inlägget och fick nästan kväljningar och då är jag ändå en väldigt cheesy person.

 

 

Den här bilden togs på väg hem från Håkans konsert på Gröna Lund och är fortfarande min favoritbild på oss för när jag såg den första gången tänkte jag att helvete, han är ju kär i mig, det syns ju. Ganska exakt två och en halv vecka efter den här kvällen, den 26e september 2011, sa jag att jag var kär i honom och frågade om han ville bli min pojkvän och ja, det ville han. Så hände det ändå att vi blev ihop trots att ingen hade förväntat sig det, speciellt inte vi. Linn borde verkligen starta någon sorts matchmakingföretag.