Har stött på ensamlivets kanske främsta utmaning (förutom att överleva de långa, kalla nätterna när meningslösheten kryper över en): HUR FAN VIKER MAN LAKAN?? Ska man behöva bjuda över en kompis för att det ska bli värdigt gjort? Nu ligger de bara på soffan och ser mest ut som ett konstprojekt som speglar curlingbarnens handfallenhet inför vuxenlivet och resonerar kring vad de egentligen har för chans att klara vardagen utan sina uppfödare och huruvida hushållsfärdigheter kanske hade varit viktigare för uppfostran än diverese skjutsar och eventuella ekonomiska bidrag.

 

Alltså. Welcome to my crib. Jag ska verkligen göra det men bara någon dag efter att jag hade städat och det var såååååå himla fint här så kom Malte hit. Helt plötsligt var det grus på hela golvet och i sängen, smulor och disk överallt, badrummet helt översvämmat och hans grejer utspridda lite varstans så nu känns det inte lika kul att visa upp längre. Jag vet inte hur det är för andra som har partner men väldigt ofta känns det som att min pojkvän är likvärdig med en treåring på vissa plan. Fast inte på alla för då vore jag väldigt äcklig.