Österlen Murders
Jag befinner mig alltså i en liten by på Österlen. Alltså, riktigt liten, enligt wikipedia bor det typ 930 pers här. Så alla känner alla och det kommer fram folk jag aldrig sett förut på ica och säger "åååååh du är ju Manges tös!!" på riktigt bred skånska. Det enda agg jag hyser mot det här stället är att det sänder ut såna jävla Morden i Midsomer-vibbar. Ja, ni vet, den där deckarserien som utspelar sig i något idylliskt county i England där även mördarna är sådär brittiskt artiga och kontrollerade och det enda mysteriet man egentligen bryr sig om är hur det ens kan finnas invånare kvar i den takten de dödar varandra.
Till saken hör att jag är livrädd för Morden i Midsomer. Det är typ det läskigaste jag vet. Jag är ingen skräckfilmsmänniska alls, jag finner inget nöje i att vara rädd, men deckare brukar jag generellt klara. Det kanske handlar om att det inte är psykopatatiska seriemördare den här gången utan folk som kallblodigt dödar vänner och bekanta av girighet, hämndlystnad, över pengar och relationer. Det är för verkligt liksom. Dessutom är det ofta rätt brutala tillvägagångssätt. Jag minns speciellt en som blev spetsad av en högaffel, en som ströps i bilen med en pianosträng och en som hängdes upp på typ en tvättlina? Man ba ni är engelska gamlingar kan ni chilla med er blodlystnad det här är inte Criminal Minds drick lite te. Värst av allt är den där FUCKING introlåten. Kan få ångest bara av att tänka på den. Det är the sound of fear.
För det första finns det flertalet övergivna, slitna lokaler som dessa. Wow var lite mer perfekta settings för brutala brott? Skulle inte gå närmare ens om jag såg Zayn från One Direction vinka från ett fönster.
Överallt stryker det runt katter som inte vill bli klappade utan bara smyga runt och se sig misstänktsamt omkring.
Alla hus ser typ ut såhär. Får verkligen vibbar av engelska landsbygden, med de höga blommorna och orange tegel och vita stenfasader och klätterväxter och skit. Det bor typ bara pensionärer här med pedantiskt snygga trädgårdar. Just det känns kanske lite mer Hot Fuzz (som jag också tycker är skitläskig. Alltså jag är verkligen en otroligt rädd person, jag överdriver inte).
Så igår kväll skulle jag ut och gå. Det var efter maten och efterrätten, jag ville röra på mig litegrann, en promme är aldrig fel, det är inte såå mörkt. Alltså jo Klara, det VAR så mörkt. Det var inte ett bra beslut. Först vandrade jag runt glad i hågen för att vid den här tiden på dygnet skulle jag väl ändå slippa möta lokalbefolkningen. Men sedan tänkte jag... att det var lite FÖR stilla... (klockan var 23:30 en onsdagskväll i en by med medelåldern ~65, klart det är stilla) och bara sådär så är liksom processen igång. Man vänder sig om efter minsta ljud. Passerar en balkong där någon sitter och tänker att de är ute efter en. Vågar inte titta in i fönster av rädsla för att se något man inte borde ha sett så att de kommer efter en. SNACKA inte ens om när man faktiskt möter någon på gatan. Så passerade jag kyrkogården som ser ut såhär i dagsljus:
Och det var fåglar som skrek högt som fan därifrån så jag skyndade förbi men då var det fortfarande katter som strök runt varje hörn och övergivna byggnader med fönstergluggar som svarta hål och jag fick råpanne. Pulsen slog i öronen och jag flåsade som de riktigt äckliga gubbarna på Friskis och jag var till och med för rädd för att tänka JAG HAR JU INTE SKRIVIT ETT TESTAMENTE ÄN. Jag bara rusade hem och gömde mig i sängen och bestämde mig för att aldrig gå ut efter mörkrets inbrott igen. A day in the fabulous life of.
Kommentarer
Sarah
HAHA skrattar högt..... Eller alltså lider med dig det är jobbigt att vara rädd hatar det så mycket meeeen jag skrattar
Trackback
