Eftersom att jag ska till Göteborg och Way out west idag så behövde jag åka hem (dvs till mina föräldrar) igår och hämta typ väska och alla mina snygga kläder så jag kan passa in på wayan och inte bli smygfotad och uthängd via instagram som Fulast I Sverige och aldrig kommer in på några coola klubbar igen, vilket jag antar är straffet om man inte konformerar sig. Jag smsade min mamma och undrade om jag kanske kunde käka något hemma hos dem? Hennes svar: JA kom på middag med familjen 18:30!! Så jag åkte hem (dvs till mina föräldrar) och de hade styrt värsta festmåltiden. Alltså, sådär som de gör när vi får gäster. Vilket jag antar att jag är nu?? Pappa hade i alla fall gjort guacamole och perfekta klyftpotatisar och grillad halloumi och jag fick pepsi så aa jag rullade väl därifrån. Tydligen så har kommunikationen i familjen brustit en del för min tolvåriga lillebror hade i måndags blivit sur och ba SKA KLARA FLYTTA HEMIFRÅN VARFÖR HAR INGEN SAGT DET TILL MIG. Eeeh hoppsan. Aja han har aldrig blivit så glad att se mig förut så det är ju ett plus.

 

Okej, jag vet att det här var ett dygn efter själva flytten men det kändes ändå konstigt att vara där. Att kliva av tåget i lilla skit-Trångsund och åka min gamla buss och komma in i mitt hem som egentligen inte är riktigt mitt längre. Alltså, det märktes ju att något var annorlunda. När jag var uppe i mitt rum och rotade runt bland mina alldeles för många kläder (man kommer till en punkt när man tittar ner i en byrålåda och ba...... just det det här är mina kläder tror jag? för att man i vanliga fall bara bryr sig om översta lagret och aldrig kommer ända ner till fossilerna) så kändes det liksom att något saknades. Själva själen var borta, så att säga. Känns litegrann som att jag är mellan hem just nu.