Det här inlägget kommer till er i tre delar:

 

Alltså. Det är så himla skönt att åka tillbaka till ruttna lilla Trångsund och veta att man inte bor där längre. Jag ska aldrig bo där igen!! (förutom slutet på september och typ i vår men ja ja detaljer) Men jag saknar min familj. Även om jag tillbringat en stor del av mina tonår i mitt lilla rum så var de alltid precis där utanför och nu är de inte det utan jag är HELT ENSAM. Mest av allt saknar jag vår katt, Weasley. Jag var hemma (hos mina föräldrar) idag för att 1. klippa min lugg 2. hämta sängkläder 3. övningsköra så jag passade på att gosa med honom. Bara borrade in ansiktet i hans päls sådär som karaktärer i böcker gör på sina djur (gärna hästar) och hen luktade så gott och var så fin att jag började gråta. Sen lyssnade jag på sorglig musik hela vägen hem (till läggan).

Åhhhh min lilla gosboll, blir typ gråtfärdig nu också.

 

Igår trotsade jag faktiskt mitt gamla nyårslöfte och gick och la mig kl 22 istället för att gå ut och vet ni det var så himla värt det. För första gången på jag vet inte ens hur länge, kanske någonsin, vaknade jag halv sex och mådde bra. Kände mig så himla utvilad och pigg och carpe diem att jag tänkte försöka göra om det ikväll igen. Varför har jag aldrig förstått hur nice det är att sova förut?

 

Imorgon kommer Sarah, Alina och Louise hit!! Ärligt talat vet jag inte riktigt vad vi ska göra eftersom det de kommer hit för dvs vår kompis Olivias fest är inställd men jag tror att vi löser det. Vet inte exakt hur fyra pers ska få plats att bo på dessa 21 kvadrat heller. Är också orolig å bloggens vägnar för att dess trognaste läsare (dvs Sarah) kommer vara här istället för att bry sig om hen.